Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Lyssnandet är så skört

Att lyssna på sin egen musik levande framförd är en speciell och förmånlig upplevelse. -Är det nervöst? brukar folk fråga. Ja, lite nervöst är det, men inte för det jag antar att de tror, som har direkt med hur musiken låter att göra, eller hur den framförs. Nej jag kan ibland bli nervös för att det ska bli en massa hostningar eller barnskrik eller mobilsignaler eller annat som tar bort fokus från musiken. Det är dock svårt att veta hur många som påverkas av störningarna, jag är nog överkänslig på den punkten. Fast jag är ju också medveten om det och gör vad jag kan för att fokusera och omfokusera och återfokusera, tillbaka till musiken så mycket jag kan hela tiden. De störande ljuden är ofta så grova – och lyssnandet på musiken är så skört. Sökandet efter alla lager och nyanser i musiken kräver total uppmärksamhet, vilket är rätt så ansträngande. Att då behöva lägga extra kraft på att ”låta bli” att bli störd är svårt. Metoden som funkar bäst är att acceptera. Det är en levande situation, och precis som musikerna kan spela fel, kan några i publiken obetänksamt och kanske omedvetet råka väsnas.

Vad gäller hur själva musiken framförs är jag inte direkt orolig för att musikerna och sångarna ska spela eller sjunga fel, eller rent av komma av sig. Det förra hör till, det är mänskligt, och det senare är visserligen också mänskligt men framförallt ovanligt. Värre är om det inte blir levande, om inte gnistan infinner sig, om inte musiken framförs med engagemang och närvaro. Det händer dock sällan när det är ett uruppförande, mest för att ingen känner sig säker på musiken. Man brukar säga att det är bra om inte det inte går bra på genrepet, och faktum är att om stycket är svårt att komma igenom ens på genrepet, så skärper normalt alla sig extra på konserten – i tillägg till den normala skärpning som situationen med publik ändå brukar medföra.

Nå, allt som har med musikerna att göra brukar jag inte vara nervös för – jag litar på att de gör så gott de kan. Undantag finns förstås, men jag har knappast någon gång råkat ut för det. Kanske har jag förträngt det?

Och vad gäller publik som väsnas, nå, alltså någon enstaka i publiken, som stjäl uppmärksamhet, så förtränger jag det också – men ibland fastnar hostningar på fel ställen (i pauser eller när det är väldigt svagt, eller allra värst: precis efter slutackordet) på inspelningar och stör… och det är inte så lätt att redigera bort.

Annonser

Intervjuer och att lyssna på sig själv

I min början på en kvalitativ undersökning av människors uppfattning om meningsfullhet och pengar, var för sig och i kombination, har jag intervjuat 22 personer de senaste veckorna. Det är mycket intressant att reflektera över mitt eget lyssnande i de sammanhangen, vad uppfattar jag egentligen av vad dem jag intervjuar säger? Eftersom jag spelat in har jag kunnat lyssna igen i efterhand, och då märker jag att jag visserligen känner igen det allra mesta, men att jag många gånger lyssnat lite sämre på grund av min otålighet att snart komma med en följdfråga, en association eller någon annan sorts inpass.

Tack och lov har jag många gånger låtit dem jag intervjuat tala till punkt. Och det finns ju fördelar med att avbryta också, som att jag är aktiv och hjälper samtalet vidare, vilket kan leda till andra sätt att formulera sig, till och med till djupa insikter. Och eftersom jag anser att dessa insikter funnits där potentiellt, de är ett resultat av lång tids samlade erfarenheter och så vidare, så har de fortfarande med personen att göra – det är inte fråga om enbart mina projektioner.

Men ändå – balansen mellan att lyssna in andra, och att mest höra sig själv, sina egna tankar och sätt att formulera sig – är inte så lätt att upprätthålla, många gånger ens att vara medveten om.

I de flesta samtal är inte ditt eller mitt perspektiv det viktigaste, utan vad vi tillsammans kan komma fram till – inte nödvändigtvis så att vi håller med varandra, men så att vi ser olika perspektiv. I intervjusituationer är det förstås för det mesta annorlunda, då är ju normalt sett syftet att komma fram till den intervjuades perspektiv, ringa in och beskriva det, med dennes egna sätt att formulera det. På det området har jag definitivt mycket att lära.

Och den grundläggande förmågan som krävs är att lyssna.

En annan sorts lyssnande är inåt, på sig själv. Nu med så många perspektiv på ämnena meningsfullhet och pengar, har jag själv förstås funderat extra mycket på det, framförallt det förstnämnda. Och det är spännande, jag märker ibland att jag kommit på att ”ja, det är ju meningsfullt” fladdrat förbi som en tanke. Då gäller det att fånga den, lyssna in den. Vilket jag lyckats med ibland och på detta vis funnit fler saker som jag uppfattar som meningsfulla – och att bli medveten om att mängden av dem kan faktiskt vara meningsfullt i sig, det gör att livet känns positivare och rikare. -En slutsats: det är uppbyggligt att lyssna efter sina egna positiva och meningsfulla tankar, och notera dem – kanske rentav skriva upp dem.

Cuarteto Quiroga och tretti miljarder

Så åkte jag då till Uddevalla igen, igår, till konserten som jag introducerat på onsdagen. Cuarteto Quiroga spelade alltså Haydn-Webern-Brahms. Och i och med att jag själv förberett och hållit en introduktion var jag ju väl förberedd. Alla chanser till en stor lyssningsupplevelse, men också rätt stor risk att bli besviken. Om de nu inte skulle spela så vidare inspirerat? Jag har hört alltför många konserter med stråkkvartett som är välspelade, men inte levande, inte med det där extra som gör det meningsfullt att gå på konsert. Då en bra inspelning är bättre att lysna på.

Utan att recensera konserten, det var åtminstone inte min ambition, måste jag säga att jag blev mycket tagen. Framförallt spelade den spanska kvartetten Anton Weberns Sex bagateller med mycket fin känslighet och inlevelse. Av deras beskrivning innan och det faktum att de spelat in Weberns verk på skiva, var detta logiskt, de har uppenbarligen jobbat mycket med verket och har ett speciellt förhållande till det. Musik som mer än den mesta andra börjar ur tystnad och faller åter i tystnad, med mycket korta fint utmejslade satser där närvaron upplevdes som mer evig än vad som någonsin är möjligt att känna i Haydns eller Brahms musik. En närvaro som tydligt utstrålade om musikerna, och som var lätt att bjudas in i och ta del av. Jag kände mig salig. Aldrig förr har ett så kort verk påverkat mig så mycket.

De spelade även Haydn väldigt fint, med stor finess och humor, och på ett mycket påtagligt visuellt kommunikativt sätt. Brahms efter paus gjorde mig lite besviken, men det beror nog mest på att tolkningen av Webern höjt ribban orimligt högt. Till slut i finalen, framförallt i codan, samlade de dock ihop allt på ett sätt som förklarade hela verket. Den tolkningen skulle jag behöva höra igen, för att till fullo uppskatta.

För att sluta med recenserandet, vill jag konstatera att Weberns bagateller må låta modernt och ”fult” och knappast någonsin bli allmängods – och ändå, som krydda på en konsert, spelat så insiktsfullt som av Quiroga, kan de bli till ett oförglömligt minne. Åtminstone om man som jag lyssnat på verket många gånger förut. Det är ett verk som är omöjligt att få grepp om, en fenomemal utmaning för den som vill utveckla sitt lyssnande.

På bussresan hem satt en kvinna bakom mig och talade jättehögt i sin mobil i en halvtimme, om sonen som blivit bestulen på sitt busskort och om den jävla tågtunneln som ska byggas under Göteborg för TRETTI MILJARDER och om arbetsmiljön på hennes jobb med dörrar som öppnas hela tiden så att det blåser kallt och så vidare. Jag försökte höra på Bach i hörlurar, men hennes röst trängde igenom. Borde förstås bytt plats, men tänkte att snart slutar hon väl – och lite intressant var det ju. Det högkvalitativa lyssnandet på konserten satt kvar i mig, och lite små oförtreter kunde inte förminska helhetsupplevelsen av dagen, snarare tvärtom.

Haydn-Webern-Brahms

Collegium Musicum i Uddevalla, en kammarmusikförening, bjöd in mig att hålla en lyssningsintroduktion, en sorts interaktiv föreläsning, vilket jag gjorde igår. På lördag arrangerar de en konsert med en spansk stråkkvartettensemble som spelar verk av Haydn, Webern och Brahms, i den ordningen. Bitar ur dessa verk fick publiken, det vill säga medlemmar i föreningen, lyssna på igår. Men jag var noga med att tidigt säga min uppfattning att lyssnandet är viktigare än musiken. Själva musikverken stod alltså inte i fokus, utan hur vi lyssnar på dem.

Det finns mycket att säga om varför lyssnandet är viktigare än musiken. Det får jag anledning till att återkomma till många gånger på denna blogg. Det gör mig inget om någon blir förbryllad (eller kanske provocerad) av uttalandet, då finns anledning till reflektion.

Det var som vanligt intressant att få höra olika beskrivningar av upplevelser som lyssnarna fick av musiken. Haydn uppfattades som vacker och harmonisk av några, vemodig av några, tråkig av andra. Webern fick det att skära sig inombords för vissa, medan andra uppfattade musiken som väldigt pockande på uppmärksamhet; det rådde mycket delade meningar om det verket. Det var fråga om Sex bagateller för stråkkvartett, ett verk med en total speltid på ungefär fem minuter. Jag hade dock lagt till pauser mellan varje sats, och dessa tystnader, då alla omgivningens ljud blir mer påtagliga, gav upphov till många sorters reaktioner. För flera klingade något av musiken kvar i huvudet, för några smälte bruset från forsen utanför och trafiken och ljud av samtal långt bortifrån samman med musiken, och några blev rastlösa, undrade om det var slut eller skulle fortsätta.

Värdet av denna ”moderna”, dock hundraåriga, musik, kan förstås uppfattas på olika sätt; många vana lyssnare på äldre klassisk musik finner kanske inte något behag i den, eller finner att den överhuvudtaget inte går att begripa; ändå är det ett verk som framförs ännu idag på konserter, och som absolut kan vara ett bra redskap för den som vill öva sitt lyssnande. Musik som tar slut innan den börjar – dvs innan man ”kommit in” i den. Musik som är så koncentrerad att inget någonsin upprepas, allt händer bara en gång; men som därför kan uppfattas som en ständig gåta, värd att upptäcka gång på gång. Det går också att ta den för precis vad den är, men det är det svåraste av allt, skulle jag tro.

Min tes är nu dock att lyssnandet är viktigare än musiken. Och för att stimulera lyssnandet är det mycket bra att sätta ihop ett varierat program. Mixen Haydn-Webern-Brahms tycker jag gör detta på ett utomordentligt sätt, från Haydns intellektuella, lekfulla, humoristiska, något torra attityd, till Brahms mycket emotionella och dramatiska tonvärld, musik i sig själv utan att betyda något annat, men så enormt involverande, inbjudande, nästan alltför uppslukande. Jag har lätt att föreställa mig att något av uttrycken blir för mycket för somliga – men med en nyfiken, öppen, empatisk inställning i lyssnandet går det bättre, det är ett givande och tagande. Och Webern i mitten, som en sorts utforskande av möjliga klanger, andra sorters spelarter på instrumenten, blir i sammanhanget väldigt uppfriskande. Nå, hur allt detta kommer upplevas avgörs förstås av hur det framförs – och hur det lyssnas på.

Är musik meningsfullt?

Jag håller på med en research kring meningsfullhet och pengar. Jag läser och intervjuar, och får en mängd olika perspektiv på ämnena. Av för mig naturliga skäl hamnar fokus på meningsfullhet, även om jag vet att pengar är viktiga för att ge förutsättning för meningsfullhet. Men långt ifrån det enda som krävs.

Allt detta inflöde av tankar leder förstås till en hel del inre funderingar. Jag har fått ett redskap, att söka efter hur meningsfullt olika saker känns. Det är inte enda kriteriet för om jag ska göra dem, men ett viktigt sådant. Och framförallt, om något jag gör eller ska göra känns mindre meningsfullt, vad beror det på? Är det i sig mindre meningsfullt, eller är det sättet jag gör det på, eller är det så att jag inte hittat meningen i det, för att jag inte reflekterat, och sökt den?

Alltså, att lyssna eller känna efter mening. Faran finns alltid att jag upptäcker att något är meningslöst, och att jag hittar på olika smarta skäl till varför jag inte ska göra det. Hellre ska jag då ta itu med meningslösheten, ifrågasätta den, och står den fast, inte kalla den något annat.

Det finns saker som är värdefulla för både mig och andra, men som inte känns meningsfulla för mig att göra. Då kan det värdefulla vara skäl nog. Det går inte att kräva av livet att allt ska kännas meningsfullt. Men det går att kräva av sig själv att bli mer medveten om vad som är vad, och på lång sikt sträva efter att öka meningsfullheten. -På samma sätt som det går att sträva efter att på lång sikt öka sina inkomster. Med lång sikt menar jag någonstans bortanför nuet – det där svåra att stå ut med att inte få omedelbar belöning för sina ansträngningar.

Som tur är har jag kunnat konstatera att lyssnandet är bland det mest meningsfulla jag kan syssla med. Att lyssna på andra, på musik, på naturen, på mig själv. Det är långt mer än hörseln jag använder, men för mig är det ändå relevant att säga lyssna, för det är nog ljuden i sig som jag uppfattar som det som starkast bär fram kommunikationen. Nå, i musik, i varje fall, det är väl uppenbart. Musiken må förmedla en väldig massa känslor, och tankar med för den delen, men utan ljuden, de fysiska vibrationerna i luften (och genom annan sorts materia) skulle väl ändå inte det andra nå fram?

Att lyssna på musik upplever jag som meningsfullt – främst när musiken ger mig tillräckligt med intressant motstånd, inte nödvändigtvis för att den är ”svår” i allmänhet, utan för att den bjuder en utmaning i förhållande till min förmåga. Det kan vara musik som är mycket emotionell – där kan utmaningen för mig vara att till fullo uppfatta känslorna, något som inte är så självklart för mig.

Men är musiken i sig själv meningsfull? Det är något jag börjat fundera mer på – och som egentligen är i linje med andra funderingar jag haft länge. Och det ska jag fundera mer på. Men viktigare är trots allt för mig att själva lyssnandet är meningsfullt, det vill säga mitt aktiva förhållande till musiken.

Ansträngande att lyssna

Hörde Radiokören på Konserthuset igår. Det vill säga Göteborgs Konserthus. Kanske var det första gången som de framträdde där a capella. Presentatören trodde det i varje fall. Ytterst märkligt i så fall. 

Att sitta och lyssna på en superprofessionell kör (världsklass) är förstås priviligierat. Det är så fantastiskt välbalanserat, finslipat, nyanserat, dynamiskt, kraftfullt – så utomordentligt bra att det är svårt som lyssnare att leva upp till deras nivå. Något sådant tror jag nu inte så många i publiken funderar över, det kan ju vara en sorts yrkesskada hos mig, att jag kräver lika stor koncentration hos mig själv som hos kören. Utan att ha repeterat är det närmast en omöjlighet för mig, och jag har svårt att inte bli besviken – kunde jag inte ansträngt mig mer?

Radiokören använder (i varje fall i denna konsert) inga trix för att fånga uppmärksamheten. De sjunger, de står snyggt uppradade och sjunger. Visst är de levande individer, absolut inte några maskiner, men det är totalt fritt från spex eller show. Inga ljuseffekter. Och publiken sitter snällt och tyst uppradade i bänkarna på klassiskt sätt. Det har diskuterats rätt mycket de senaste decennierna om den klassiska konsertformen, och jag är gärna med i den diskussionen, om hur det går att göra det mindre stelt, lättillgängligare. Det har gjorts många intressanta försök i den vägen, och jag tycker det ska utvecklas ytterligare, men samtidigt är det väldigt skönt att ibland låta det gamla sättet vara intakt, och lita på publikens förmåga att ta in musiken genom att sitta still, bara se en uppradad kör, och lyssna.

Att ta in musiken – är ansträngande. Hur ansträngande styrs mycket av vanan vid den aktuella genren. Men klassisk musik är i sig ofta mer ansträngande, och körmusik a capella (det vill säga utan instrument) när den inte är som mest utåtriktad, utan intrikat, sofistikerad, detaljerad är, uppfattar jag det som, synnerligen svårfångad. Fast det gäller inte då jag kan texten och följer med i den, och någotsånär vet vad den betyder. Detta gäller för övrigt all vokalmusik, såväl romanser som operor, att vet jag inte vad de sjunger om, får jag mångfalt svårare att ta till mig musiken. Det finns naturligtvis en ytlig dimension av musiken som är “vacker” eller “dramatisk” eller bra på andra sätt även om jag inte vet alls vad de sjunger om, men det känns som ungefär en tiondel av hela värdet av musiken. Jag har svårt att förstå de som säger att de är ointresserade av texten, vad de sjunger om. Ungefär att, det känner man ändå… eller andra förklaringar. Jag tänker att det handlar om att antingen har de aldrig undersökt hur mycket mer det ger att läsa och följa med i texten (eller lyssna på den, vilket ibland är svårt i till exempel opera, framförallt på språk man inte kan), eller också betyder musik generellt bara en tiondel så mycket för dem som för mig, och då spelar det kanske ingen roll?

Nå, det var en fantastisk konsert, men jag var inte I fantastisk form. Först I sista verket var jag riktigt närvarande, och inte ens I hela det verket. Och det finns en massa förklaringar, men det intressanta är, ständigt, hur kan jag lyssna bättre, mer aktivt, utåtriktat, öppet, empatiskt, djupare? Jag vill kunna det, vill utvecklas, för att det är bara då jag kan komponera bättre.

Stråkkvartett i skogen

Jag lyssnade på hela kvartetten igen idag. Det vill säga min stråkkvartett, som jag håller på att skriva. Jag lyssnade på den under vandring på milspåret i skogen i Laxå. Bara en sådan sak… att kunna lyssna på ett verk som inte är färdigt – i skogen! Och det är inte fråga om ett inre lyssnande, ett slags minneslyssnande, där jag framkallar allt i huvudet, nej musiken klingar utifrån in i mina öron och jag har fullt sjå med att hänga med och ta till mig allt. Det handlar om modern teknik – en datorsimulering överförd på min bärbara musikspelare och uppspelad i hörlurarna. Där går jag mitt i skogen, i skymningstiden, och kvartetten ljuder.

Vissa partier är otäcka. Det är mörka dungar med granar och dissonanserna och spänningarna tilltar. Och så med ens vänder det, musiken blir fri och svävar ut över ett kalhygge, där utsikten öppnar sig mot fler kalhyggen längre bort på åsarna. Jag väntar mig att se älgar och annat vilt men de gömmer sig.

Det är märkligt att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Och just det här verket är extra speciellt, det är mitt längsta verk hittills, med en speltid på nästan 80 minuter, lika långt som en kortare långfilm. Fast utan film. Musik som ska bära sig själv, som ska lyssnas på utan att den egentligen berättar eller betyder något. Något som jag förstås inte kan hindra lyssnaren från att uppleva i alla fall. Men min avsikt är något mer abstrakt, en musikupplevelse där toner, harmonier, melodier, rytmer, klangfärger och form är det som sker, som berättas. Vad meningen är får var och en utröna.

Lyssnandet påverkas av rörelsen och landskapet. Att gå och lyssna är annorlunda än att sitta stilla och lyssna. Att vara i skogen och lyssna är annorlunda än att vara vid havet och lyssna. Rörelsen och rummet påverkar perceptionerna, även om jag rent ljudmässigt så gott som bara hör musiken. Suset i träden, suset från trafiken långt bort, hörs bara när jag tar paus och tar av lurarna. Vilket jag gör i de två pauserna där satserna inte går i varandra utan avbrott. Då tar jag desto längre paus – det känns nödvändigt, efter så musik att smälta. Och jag är ju ute i skogen för att lyssna på den också, inte bara på min musik.

Nå, att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Det är inte ett vanligt lyssnande. Det är ett kritiskt sökande efter allt som behöver åtgärdas och strykas, och var det finns glapp och luckor som behöver fixas och fyllas ut. Ett lyssnande som är en del av kompositionsprocessen, den allra viktigaste delen. En många gånger väldigt jobbig den, framförallt när helheten är över en timme lång. Jag kan lyssna på detaljer om och om igen, men då får jag inget riktigt begrepp om de fungerar i helheten. Och att ta in helheten är ansträngande.

Det är roligt, det är utmanande. Det är mycket plågsamt bitvis, vissa dagar låter allt eländigt, obalanserat, meningslöst, känslokallt, bara fult eller groteskt. Andra gånger kraftfullt, logiskt, mycket emotionellt laddat, bitvis sagolikt. Ibland vet jag inte om det ska gå att fullborda, hittar ingen lösning på vad jag ska göra med all denna galenskap – andra gånger hittar jag lösningar på det som verkat helt hopplöst.

Att lyssna på sin egen musik som är under arbete, är ett introvert lyssnande. Väldigt annorlunda mot att lyssna på Bach eller Beethoven. Eller mot att lyssna på skogen.

Är det att lyssna på sig själv? Ja, på sätt och vis. Fast det vore naivt att tro att jag skulle få reda på mer om mig själv på det viset. Kompositionen är ett slags avtryck som förstås påverkats av mig, men det är också något väldigt annat, något som jag försökt forma – något jag öppnat mig för att upptäcka, och ge form åt. Det gäller att vara ödmjuk inför det. Det finns många beslut bakom, och det finns mycket slump i det. En del lycklig slump, mycket som inte är så lyckat, som behöver upptäckas och bearbetas. I bästa fall också sådant som skulle kunna vara intuition, en slags högre ingivelse – sådant som känns självklart rätt.

Meningen med musiken, eller åtminstone meningen med min väldigt långa stråkkvartett, blir jag aldrig klok på, möjligen anar jag den ibland. Men meningen med att lyssna, envist återkomma och lyssna igen, den är jag klar över. För slutar jag lyssna kommer jag inte bli klokare på någonting alls.

Lyssnande – en aktiv passivitet eller en passiv aktivitet?

Yogan har lärt mig hur utandning ger plats för inandning. Att ta in intryck när man är fullproppad är svårt. Att lyssna koncentrerat kräver utrymme.

Inandning, mottagande, lyssnande hänger ihop.

Är lyssnande aktivt eller passivt? I viss yoga finns övningar som går ut på att andas ut mycket, och sedan låta inandningen efter komma som en naturlig följd, utan styrning. Då är själva förberedelsen aktiv, medan resultatet sker som en passiv händelse. Kanske kan man beskriva lyssnande på det viset.

Att enbart sätta sig (eller för all del stå eller ligga) och slappna av och låta lyssnandet uppstå, är ingen självklart enkel sak. Det kräver träning, lång och regelbunden träning, för att det ska hända. Paradoxen är att det passiva inte sker av sig självt, det är också en aktivitet, ett öppnande, ett mottagande.

Än märkligare kan det tyckas när jag, och andra, talar om aktivt lyssnande. Det är kanske inte själva lyssnandet som är aktivt, utan öppnandet, riktandet av uppmärksamheten utåt. Skulle man säga passivt lyssnande, skulle det troligen uppfattas som att man menar okoncentrerat, slarvigt lyssnande.

Det är aktiva är valet att lyssna med fokus, intresse, nyfikenhet, och se till att skapa förutsättningar för det. Välj vad du vil lyssna på, se till att minska det du inte vill lyssna på (störande ljud) genom att välja en bra plats och stäng av telefoner och annat som kan avbryta. Har du gjort dessa aktiva handlingar är redan förutsättningarna för att passivt låta lyssnandet uppstå, på ett givande sätt, mycket större.

Inflöde och utflöde i balans. Intrycken behöver bearbetas. Jag tror att aktiv reflektion över det lyssnade, efteråt, ökar välbefinnandet. Jag vet det, för egen del, men tror att det är något som många delar.

Lyssna handlar om att välja

Att lyssna, precis som att titta, är att välja. Till skillnad från att bara höra, eller se. Vilket inte är så bara, när det leder till ökad medvetenhet.

Chansen att hörandet ska leda till ökad medvetenhet är mycket större om det föregås av lyssnande. Och ännu större om detta lyssnande i sig är medvetet, aktivt, fokuserat.

Det handlar om riktning. Rikta sin uppmärksamhet på något särskilt. Inte det som drar till sig intresset.

Det finns hela tiden ljud, saker att se, och annat att uppfatta med alla sinnen, och om man inte väljer så kommer medvetandet att fastna på det som är mest påträngande. Vem skriker högst? Vad sticker ut mest? Grällaste färgerna? Största, farligaste, snabbaste? Skarpa lukter, hårda ytor, vassa kanter?

Det är inte självklart att det vackraste drar till sig mest uppmärksamhet. Än mindre att det som är mest genomtänkt utformat gör det, om inte själva utformningen bara handlar om att dra till sig uppmärksamhet. Är avsikten något djupare, är den också mer otillgänglig. Det djupare kräver att man söker efter det.

Klassisk musik skriker inte högst. Den hittas inte av alla. Att välja att gå på en klassisk konsert är inte självklart för så många. Eller att välja ut en symfoni eller opera och sätta sig och koncentrerat bara lyssna på den, utan att göra något annat samtidigt. I det stora hela, i livet med alla dess möjligheter och frestelser (och hot och risker), är detta ganska osannolika val. Ibland händer det att något tvingar dig att göra det. Men hur ofta gör du det av egen, ”fri”, vilja?

Väl där kommer nästa val – oavsett om du själv valt det eller någon annan utsätter dig för det. Nu kommer valet att rikta sin uppmärksamhet på själva musiken. Och då infinner sig frågan, vad ÄR musiken? Är alla ljuden som hörs en del av musiken? Är ens några av ljuden musiken? I så fall vilka? Eller är musiken ljuden tillsammans? Eller är musiken något som uppstår som en kombination av ljuden? Eller är musiken något som uppstår hos lyssnaren, som ett resultat av att lyssna på och uppfatta ljuden, och sätta samman dem? För mig finns inte något enkelt svar på detta. En del påstår att musik är ”organiserat ljud”, men kräver den inte också ”organiserat lyssnande”? Och finns det inga krav på hur ljuden (och lyssnandet) ska organiseras? Jag anser, åtminstone, att det behöver vara genomtänkt, men kan inte säga var gränsen för det går.

Nå, du sitter nu och Beethovens nionde symfoni spelas. Hur hanterar du ljudintrycken? Låter dem flöda genom dig? Försöker du fånga upp något? Vad går att fånga, finns där några fasta objekt, som går att gripa? Finns där något som går att minnas? Något som går att identifiera? Som går att härma? Om du hör den för femtionde gången, låter den likadant som förra? Letar du aktivt efter nya dimensioner, nya djup, nya stämmor?

Musik är en abstrakt konstform. Men inte omöjlig. Den klassiska musiken tränger sig inte på, åtminstone inte i sig själv, utan kommersiella pålagor, och är därför inte ”tillgänglig” för alla. Den går inte att göra tillgänglig för alla, som inte gör sig tillgängliga för den. Det handlar om att välja. Välja att konfrontera musiken, välja att lyssna, välja att lyssna aktivt, nyfiket, empatiskt.

Empati handlar om att leva sig in i hur andra upplever, fysiskt och känslomässigt (kanske även mentalt?) – och vad upplever då musiken? Nej, det kanske den inte gör, men den är uttryck för en annan människas (eller flera) upplevelser. Ändå är det inte fråga om att lyssna in den som givit upphov till musiken, utan om att lyssna in själva musiken. Musiken kan ses som ett skapat väsen, som finns mellan tonsättaren, musikerna och lyssnaren. Vad detta väsen är, och vad det ger tillbaka till dig, beror på hur väl du lyssnar in det. Empati för musiken leder till empati tillbaka till dig själv, likväl som empati för dem som format/formar musiken.

Lyssna för att växa! Och för att hjälpa till att forma en bättre värld. Om detta (sista) lät flummigt, ha tålamod, jag ska förklara närmare vid annat tillfälle.

Timing

Jag fick frågan om vad timing innebär i klassisk musik. Är den annorlunda än i annan musik? Vad är bra och dålig timing?

Man måste först fråga sig vad timing är överhuvudtaget. De flesta tänker nog att det har med att göra rätt sak i rätt tid, vare sig det handlar om musik eller vad som helst i livet. Man talar om dålig timing tex när man tar upp ett känsligt ämne vid fel tidpunkt.

Bra timing i musik handlar om att spela i rätt tempo, med rätt känsla för flödet i musiken, ta lagom långa pauser, spela tillsammans med sina medmusiker – vara samspelta. Dålig timing är följaktligen fel tempo, dålig känsla för flödet, att ta för korta eller för långa pauser, inte vara samspelta.

Men vad handlar det om egentligen, hur uppnås detta?

Jag anser att det mest av allt handlar om närvaro, att vara i nuet när man spelar. Situationen just nu, i framförandet, ska avgöra hur musiken ska spelas, just nu. Akustiken påverkar vad som är rätt tempo. Medmusikernas sinnestämning påverkar vad som är rätt flöde, liksom publikens respons, subtil eller mer påtaglig. Hur lång en paus ska vara är olika från fall till fall.

Att mekaniskt återframföra något redan inövat innebär nästan automatiskt dålig timing. Det inövade ska vara grunden för levande framförande, men aldrig det färdiga resultatet i sig. På detta sätt är det inte så stor skillnad som man kunde tro, mellan komponerad musik (tex klassisk) och improviserad (tex jazz). Mekaniskt framförd klassisk musik är bland det tråkigaste, mest intetsägande, man kan vara med om.

Finns bra och dålig timing även i lyssnande på musik?

Ja, jag vill påstå det. Jag upplever jättestor skillnad mellan olika gånger när jag lyssnar på ett och samma stycke, till och med i en och samma inspelning – då alltså de fysiska ljuden borde vara exakt de samma som når mina öron. Men mitt tillstånd påverkar mycket. Ibland är jag helt med i musiken, exakt när den sker och upplever att jag inte gör något annat än lyssnar. Andra gånger är det svårare, jag börjar tänka på vad som ska komma senare eller det som redan varit, i värsta fall på något helt annat än själva musikstycket. (Min ambition var ju, nämligen, att helt och fullt lyssna på musiken.)

Nyckeln till bra timing i lyssnande är samma som när man spelar och sjunger. Det handlar om närvaro. Och skillnaden kan vara helt avgörande. När jag är riktigt närvarande i lyssnandet är det den viktigaste upplevelsen jag kan ha just då, och stycket jag lyssnar på det viktigaste stycke som någonsin komponerats. Det ger en förhöjd livskänsla.

Kan man öva på timing?

Den frågan återkommer jag till, när rätt tid är att besvara den.