Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Kategori: Komposition

Varför är det meningsfullt för mig att komponera?

1. Att komponera musik är för mig en ständig brottningsmatch med musiken, där jag lär mig mer för varje konstig not/fras/takt/melodi/tema/avsnitt/sats/verk jag skriver. De få gånger då allt blir rätt direkt lär jag mig inte så mycket, men de är bara belöning för allt slitet de andra 98 procenten av arbetet. Jag lär mig genom att vara tvungen att ändra, pröva andra varianter, utveckla; lär mig mer om musik i allmänhet och komposition i synnerhet. Hur musik fungerar, när den blir effektiv och påverkar, åtminstone mig själv, och i bästa fall andra, på ena eller andra sättet, helst i närheten av så som jag avsett. Och hur jag genom olika kända eller okända metoder kan sätta samman toner och klanger för att uppnå denna musik. Det är magi, och jag lär mig att trolla. Ett material som från början kan tyckas väldigt begränsat, går att ordna på många och överraskande sätt, så att det i varje fall upplevs som fräscht och nytt (även om det inte är det…) Exakt hur det går till kommer jag aldrig att kunna svara på, men ibland kommer jag lite närmare svaret. Och just detta att alltid ha möjlighet att söka vidare, känns meningsfullt. Det slutliga svaret är mindre intressant än alla tänkbara tillfälliga svar.

2. Att komponera musik är något jag, trots vad jag svarade i nr 1 nyss, kan relativt bra. Jag har investerat väldigt mycket tid i det, och har på ganska krokiga vägar förvärvat både kunskap och erfarenhet på området. Jag kan det helt enkelt bättre än det mesta annat i livet. Och något man känner att man är bra på, inte alltid fenomenal på, men tillräckligt bra på, känns meningsfullt att hålla på med. Jag kan för det mesta rätta till sådant som gått snett, och det känns bra mycket viktigare än att allt blir rätt från början. Samtidigt är det aldrig någonsin för lätt, svårigheter dyker upp hela tiden, och det finns alltid en högre nivå (i kompositionsspelet) att gå till när helst jag önskar det.

3. Det känns meningsfullt att skapa sammanhang, och det är precis vad komposition handlar om. Jag tänker främst på sammanhang inom musiken, inom de stycken och verk jag komponerar, men det handlar förstås också om sammanhang som verken hamnar i när de framförs, där musiker, lokalen, och publiken, möts. När jag genom att ha komponerat något som orsakat ett tillfälle för dessa möten, berör människor, och skapar ett minnesvärt ögonblick, är jag extra nöjd. Men även i det dagliga kompositionsarbetet finns stunder att glädjas åt, inte minst när jag hittar fungerande övergångar och kontraster mellan olika känslotillstånd i musiken, när formen blir tydligare för mig, och när jag hittar oväntade möjligheter att kombinera olika musikaliska material – till exempel när det visar sig gå utmärkt att spela två teman eller melodier samtidigt. Och även i den minsta skalan, att sätta samman en melodi, finns en djupt inneboende meningsfullhet. Att leta efter vilka toner som passar ihop efter varandra, och samtidigt, för att ge precis det uttryck jag söker just då – det är ögonblick som lätt upphäver tiden.

4. Att komponera musik handlar för mig mycket om att utforska känslor på ett annat sätt än vad det talade och skrivna språket klarar. Känslan ”glad” till exempel. Eller kanske glad med förväntan, men också viss oro, fast obefogad och övergående oro; men också lite fladdrig okoncentrerad glädje, som lätt skulle kunna blåsa bort… och så vidare. Det kan bli nog så spännande i språket, i poesi eller prosa – men det blir på ett annat sätt i musiken, som direkt i ett ackord, eller en viss textur, kan inrymma det som kräver många ord att uttrycka. Och många gånger kommer för mig musiken först och känslorna därefter, och ibland är de senare överraskande. Och ännu mer spännande kan det bli att se vad som händer när väldigt olika känslor ställs mot varandra. Jag gillar exempelvis att bygga upp spänningar av olika slag, för att sedan lösa upp dem eller genom kontraster förvandla dem till en annan sorts energi. En sorts spänning kan transformeras till en annan.

5. Ytterligare något att utforska, som jag tycker musiken är fantastisk på, är hur vi uppfattar och upplever tiden. Musiken pågår alltid i tiden, ett stycke eller ett verk tar en viss tid att framföras och lyssnas på, och det är först när vi hört hela stycket som vi har en chans att uppfatta dess helhet. Och inom stycket finns olika avsnitt, med förvandlingar mellan olika tillstånd, processer från ett känsloläge till ett annat, med mera. Hur länge pågår det? Ibland är en minut musik en hel evighet, ibland försvinnande kort. Ett ibland är det som känns som ett fruset nu många minuter långt, ibland är det bara några sekunder. Jag tycker om att manipulera lyssnarens upplevelser, och jag söker efter sätt att göra detta så att utfallet blir positivt, att man känner sig uppfylld av stillhet, glädje, kraft, rening eller något annat eller allt detta, efteråt. Under tiden musiken pågår är det okej och ibland rent av önskvärt, enligt min mening, att känna sig förvirrad, irriterad, vilse, arg, fylld av smärta eller sorg eller annat – absolut inte hela tiden, men i vissa doser. Hur mycket, beror på vad det är för typ av verk – ju längre och komplexare, desto mer sannolikt att det blir fler obehagliga ögonblick. Jag ser dessa som en del av reningen, och helheten. Verkligheten har många smärtsamma sidor, och dessa ska finnas i musiken. Frågan är dock ständigt: hur mycket? Hur länge får det pågå? Vad orkar vi med? När måste det ändra skepnad, lösas upp? Detta undersökande av tiden är enormt spännande.

6. Att göra tolkningar av poesi eller bilder (fotografier, målningar med mera) i musik, finner jag givande, ofta intuitivt oväntat enkelt, men ändå utmanande eftersom det lätt skapar en annorlunda musik, och på det hela taget mycket meningsfullt. De känslor dikten, orden, bilden, formerna och färgerna, frammanar hos mig, försöker jag återgestalta genom att komponera en musik som förhoppningsvis ger upphov till liknande känslor. Det blir aldrig exakt, och ska helst inte bli det, men strävan dit är intressant, rent av kittlande. I försöket att så likt som möjligt återge i toner det jag upplevt i annan form, kan jag känna att jag antingen kommer närmare eller längre ifrån. Ibland är balansgången som på en fjällkam, lätt att ramla ner på ena eller andra sidan.

Annonser

Varberg Listening for Peace

I samband med Varbergs fredssatsning i år, VARBERG CALLING for Peace, har jag drivit, och driver resten av året, ett projekt kallat Varberg Listening for Peace. Jag fick tillåtelse att kalla det så, med visst motstånd, eftersom namnet egentligen var för likt huvudprojektets namn. Men jag argumenterade för att att lyssna efter fred är ett kraftfullare redskap än att ropa efter fred. Det kan man väl tycka vad man vill om – det behövs väl båda sätten, om man så vill både ett maskulint och ett feminint. Och det senare syftar förstås på lyssnandet, men för den skull inte något passivt sådant. Tvärtom brukar jag ju plädera för ett aktivt lyssnande. (Egentligen borde jag väl för att vara konsekvent lyssna efter ett aktivt lyssnande – men det blir för invecklat.) (Eller varför inte? Varför hålla på och plädera?)

Vad handlar nu detta projekt om, då? Jo, att genom en process med lyssningsworkshopar, improvisationsworkshopar och andra – alla dessa workshopar – samt kompositionsarbete och tankearbete forma en föreställning där elever på kulturskolan i Varberg framför mestadels nyskriven musik (av mig) på temat lyssna efter fred, eller lyssna för fred. Mina vänner och vid det här laget trogna samarbetspartners Duo Gelland är också med och spelar – fast inte så överdrivet solistiskt, virtuost. Jag vill mer att de ska vara medspelare och inte minst lyssna på eleverna.

Hur pass mycket själva musiken handlar om temat (lyssna efter fred), får andra bedöma. Min process har handlat om att lyssna in eleverna, hur de spelar, vad de tänker om musik och lyssnande och fred, vad de berättat om den musik vi lyssnat på tillsammans. Men jag kan inte peka på vad som lett till vad, mer än att det tonmaterial vi kom fram till vid en av workshoparna, i maj, genomsyrar mycket av musiken. Och där finns en del ord som sjungs, om att lyssna och andas, och så vidare…

Det är nog snarare så att jag har försökt att lyssna in vad som ska komma på föreställningen i december, den 9 december på Rosenfredsskolan. Just på den skolan hölls en fredskongress 1915, under första världskriget, och det är det man nu firar 100-årsminnet av. Skolans aula är mycket fin, en härlig sal, och den har varit utgångspunkt för skapandet av detta verk. Nu är musiken komponerad, och repetitionerna har påbörjats. Den fortsatta processen handlar om att få allt på plats, och att skapa en bra helhet. Hur åstadkommer vi en storslagen upplevelse för publiken? Återigen handlar det om att lyssna in – och använda de andra sinnena också – och föreställa sig det som ska komma.

Det finns chans att lyssna på simulering av en del av musiken – det låter förstås långt ifrån levande och ”kören” låter bara aaah, inga ord, och så vidare – men med lite fantasi går det att föreställa sig något om upplevelsen… Pröva denna länk om du är nyfiken: Fredrik Hagstedt Varberg Listening – Finale – Simulation

Lyssna aktivt – på Vetenskapsfestivalen i Göteborg

Vetenskapsfestivalen i Göteborg äger rum mellan 15-19 april. Jag har fått förmånen att få hålla i två programpunkter, ett seminarium (16 april), och en fördjupande workshop (18 april), bägge med titeln Lyssna aktivt.

Hur vetenskaplig är jag, vad har min metod/det jag har att presentera för akademisk relevans? För att motivera min medverkan i festivalen formulerade jag mig kring detta i höstas. Här kommer delar av det:

Min utbildning i komposition består av två år på Gotlands Tonsättarskola och fyra år på Kompositionsprogrammet på Musikhögskolan i Göteborg. Examen 2003. Jag är intresserad av ett vetenskapligt förhållningssätt och mitt sätt att bedriva lyssningsworkshop har en ingrediens av forskning i sig – men det är mycket mer på det praktiska planet än det teoretiska. Jag har letat en del bland litteratur om lyssnande, men inte hittat så mycket som är klockrent i förhållande till vad jag är intresserad av. På sätt och vis är nog Starka musikupplevelser av Alf Gabrielsson den bok som är närmast det jag söker, och den forskning som ligger bakom den imponerar på mig. Dock handlar den mycket om spontana upplevelser, jag är mer intresserad av framlockade upplevelser, genom att hjälpa människor till gynnsamma omständigheter för att öppna sig för musiken, och bli medvetna om sitt lyssnande. Kommunikationsaspekten, som är något mer generellt än specifikt vid musiklyssning, har kommit på köpet, och intresserat mig mer och mer på senare år. Musiken vill kommunicera något, och för kvaliteten på den kommunikationen är kvaliteten på lyssnandet helt avgörande. Det samma, har jag insett, gäller i samtal människor emellan, liksom i all sorts kommunikation, även om det många gånger handlar om fler sinnen än just hörseln. Ordet ”lyssnande” ska då helst tolkas i vidare bemärkelse, något som omfattar perception med alla sinnen.

Jag har funderat kring olika begrepp för ett bättre lyssnande, till exempel aktivt lyssnande, djupare lyssnande, empatiskt lyssnande. Alla dessa pekar på vad det handlar om, men jag använder olika ord i olika sammanhang.

Jag har inte någon akademisk utbildning i kommunikation eller pedagogik eller liknande. Min grundkompetens är som tonsättare. Att vara tonsättare innebär för mig ett ständigt sökande, forskande, prövande – jag prövar att sätta samman toner, harmonier, rytmer, klangfärger osv på olika sätt. Det som avgör vad jag väljer är många olika saker, men redskapet är först och främst lyssnandet. Jag vill inte påstå att jag är någon superbegåvning musikaliskt, snarare tvärtom, har fått brottas mycket med gehör och stora delar musikteorin. Däremot har jag blivit bra på att förhålla mig till den nivå jag befinner mig på, och göra bästa möjliga utifrån det. Mina kompositioner är ett resultat av en sorts kamp med materialet. Jag har fantasi och flexibilitet för att komponera på många olika sätt, men att få det enklaste att bli riktigt bra upplever jag som den största utmaningen.

Vad gäller att undervisa i lyssnande tror jag min styrka är att jag inte haft lätt själv för det, och funnit sätt att ta mig förbi hindren. Jag växte inte upp med klassisk musik, utan började lyssna på Beethoven mfl vid 14 års ålder och fick verkligen kämpa med att förstå, genom att lyssna om och om igen. Det, och min vilja att andra ska få liknande upplevelser (en vilja som jag haft sen dess), har gjort mig riktigt bra på att förmedla insikter om hur man kan lyssna på nya sätt osv. Jag är också generellt nyfiken på vad andra upplever av ”samma” musik. Och en viktig sak jag lärt mig längs vägen är att låta människor berätta om sina upplevelser först innan jag säger för mycket utifrån min längre erfarenhet. Jag vill visa på ett gott exempel vad gäller att lyssna på andra.

Vadstena

I söndags var det uruppförande av mitt verk Sprickan genom tiden, till text av Isa Schöier. Framförandet stod Vadstena Vocalis och Duo Marinett för, och platsen var den storslagna Vadstena Klosterkyrka. Med en sådan rymd som i det rummet blir det lång efterklang och varje gång musiken tog en liten paus eller blev tystare, hördes ackorden klinga ut lång tid efteråt. Att sitta ganska nära kören och musikerna (på klarinett och marimba) är rätt så nödvändigt för att urskilja detaljerna, inte minst höra texten. Kombinationen av direktljudet framifrån och rummets svar från sidorna och bakifrån ger en upplevelse av att sväva.

Jag reflekterade i förra inlägget över om jag är nervös eller inte när min musik framförs. Men viktigare är att det är en spännande upplevelse, det är lite som att titta i en spegel och bara delvis känna igen sig själv – det är jag men det är också något helt annat. Jag har någonting med den här musiken att göra, men det är inte jag som står där och sjunger; jag har bestämt vilka toner som ska frambringas, men det är inte jag som gör det, det är någon annan, med sin egna vilja och sitt egna uttryck, som låter tonerna komma till liv. Hur går det till att komponera? är en vanlig fråga jag får, och mitt svar brukar vara i stil med att jag lyssnar – jag lyssnar inåt, jag lyssnar utåt, jag försöker lyssna in hur det skulle kunna låta; på sätt och vis försöker jag förutspå framtiden. Och att sedan sitta där, i Vadstena Klosterkyrka, och vara med om det, i nuet, är ren magi. ”Och sjön framför mig blir till hav”, för att citera sista raden i Isas text.

Lyssnandet är så skört

Att lyssna på sin egen musik levande framförd är en speciell och förmånlig upplevelse. -Är det nervöst? brukar folk fråga. Ja, lite nervöst är det, men inte för det jag antar att de tror, som har direkt med hur musiken låter att göra, eller hur den framförs. Nej jag kan ibland bli nervös för att det ska bli en massa hostningar eller barnskrik eller mobilsignaler eller annat som tar bort fokus från musiken. Det är dock svårt att veta hur många som påverkas av störningarna, jag är nog överkänslig på den punkten. Fast jag är ju också medveten om det och gör vad jag kan för att fokusera och omfokusera och återfokusera, tillbaka till musiken så mycket jag kan hela tiden. De störande ljuden är ofta så grova – och lyssnandet på musiken är så skört. Sökandet efter alla lager och nyanser i musiken kräver total uppmärksamhet, vilket är rätt så ansträngande. Att då behöva lägga extra kraft på att ”låta bli” att bli störd är svårt. Metoden som funkar bäst är att acceptera. Det är en levande situation, och precis som musikerna kan spela fel, kan några i publiken obetänksamt och kanske omedvetet råka väsnas.

Vad gäller hur själva musiken framförs är jag inte direkt orolig för att musikerna och sångarna ska spela eller sjunga fel, eller rent av komma av sig. Det förra hör till, det är mänskligt, och det senare är visserligen också mänskligt men framförallt ovanligt. Värre är om det inte blir levande, om inte gnistan infinner sig, om inte musiken framförs med engagemang och närvaro. Det händer dock sällan när det är ett uruppförande, mest för att ingen känner sig säker på musiken. Man brukar säga att det är bra om inte det inte går bra på genrepet, och faktum är att om stycket är svårt att komma igenom ens på genrepet, så skärper normalt alla sig extra på konserten – i tillägg till den normala skärpning som situationen med publik ändå brukar medföra.

Nå, allt som har med musikerna att göra brukar jag inte vara nervös för – jag litar på att de gör så gott de kan. Undantag finns förstås, men jag har knappast någon gång råkat ut för det. Kanske har jag förträngt det?

Och vad gäller publik som väsnas, nå, alltså någon enstaka i publiken, som stjäl uppmärksamhet, så förtränger jag det också – men ibland fastnar hostningar på fel ställen (i pauser eller när det är väldigt svagt, eller allra värst: precis efter slutackordet) på inspelningar och stör… och det är inte så lätt att redigera bort.

Stråkkvartett i skogen

Jag lyssnade på hela kvartetten igen idag. Det vill säga min stråkkvartett, som jag håller på att skriva. Jag lyssnade på den under vandring på milspåret i skogen i Laxå. Bara en sådan sak… att kunna lyssna på ett verk som inte är färdigt – i skogen! Och det är inte fråga om ett inre lyssnande, ett slags minneslyssnande, där jag framkallar allt i huvudet, nej musiken klingar utifrån in i mina öron och jag har fullt sjå med att hänga med och ta till mig allt. Det handlar om modern teknik – en datorsimulering överförd på min bärbara musikspelare och uppspelad i hörlurarna. Där går jag mitt i skogen, i skymningstiden, och kvartetten ljuder.

Vissa partier är otäcka. Det är mörka dungar med granar och dissonanserna och spänningarna tilltar. Och så med ens vänder det, musiken blir fri och svävar ut över ett kalhygge, där utsikten öppnar sig mot fler kalhyggen längre bort på åsarna. Jag väntar mig att se älgar och annat vilt men de gömmer sig.

Det är märkligt att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Och just det här verket är extra speciellt, det är mitt längsta verk hittills, med en speltid på nästan 80 minuter, lika långt som en kortare långfilm. Fast utan film. Musik som ska bära sig själv, som ska lyssnas på utan att den egentligen berättar eller betyder något. Något som jag förstås inte kan hindra lyssnaren från att uppleva i alla fall. Men min avsikt är något mer abstrakt, en musikupplevelse där toner, harmonier, melodier, rytmer, klangfärger och form är det som sker, som berättas. Vad meningen är får var och en utröna.

Lyssnandet påverkas av rörelsen och landskapet. Att gå och lyssna är annorlunda än att sitta stilla och lyssna. Att vara i skogen och lyssna är annorlunda än att vara vid havet och lyssna. Rörelsen och rummet påverkar perceptionerna, även om jag rent ljudmässigt så gott som bara hör musiken. Suset i träden, suset från trafiken långt bort, hörs bara när jag tar paus och tar av lurarna. Vilket jag gör i de två pauserna där satserna inte går i varandra utan avbrott. Då tar jag desto längre paus – det känns nödvändigt, efter så musik att smälta. Och jag är ju ute i skogen för att lyssna på den också, inte bara på min musik.

Nå, att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Det är inte ett vanligt lyssnande. Det är ett kritiskt sökande efter allt som behöver åtgärdas och strykas, och var det finns glapp och luckor som behöver fixas och fyllas ut. Ett lyssnande som är en del av kompositionsprocessen, den allra viktigaste delen. En många gånger väldigt jobbig den, framförallt när helheten är över en timme lång. Jag kan lyssna på detaljer om och om igen, men då får jag inget riktigt begrepp om de fungerar i helheten. Och att ta in helheten är ansträngande.

Det är roligt, det är utmanande. Det är mycket plågsamt bitvis, vissa dagar låter allt eländigt, obalanserat, meningslöst, känslokallt, bara fult eller groteskt. Andra gånger kraftfullt, logiskt, mycket emotionellt laddat, bitvis sagolikt. Ibland vet jag inte om det ska gå att fullborda, hittar ingen lösning på vad jag ska göra med all denna galenskap – andra gånger hittar jag lösningar på det som verkat helt hopplöst.

Att lyssna på sin egen musik som är under arbete, är ett introvert lyssnande. Väldigt annorlunda mot att lyssna på Bach eller Beethoven. Eller mot att lyssna på skogen.

Är det att lyssna på sig själv? Ja, på sätt och vis. Fast det vore naivt att tro att jag skulle få reda på mer om mig själv på det viset. Kompositionen är ett slags avtryck som förstås påverkats av mig, men det är också något väldigt annat, något som jag försökt forma – något jag öppnat mig för att upptäcka, och ge form åt. Det gäller att vara ödmjuk inför det. Det finns många beslut bakom, och det finns mycket slump i det. En del lycklig slump, mycket som inte är så lyckat, som behöver upptäckas och bearbetas. I bästa fall också sådant som skulle kunna vara intuition, en slags högre ingivelse – sådant som känns självklart rätt.

Meningen med musiken, eller åtminstone meningen med min väldigt långa stråkkvartett, blir jag aldrig klok på, möjligen anar jag den ibland. Men meningen med att lyssna, envist återkomma och lyssna igen, den är jag klar över. För slutar jag lyssna kommer jag inte bli klokare på någonting alls.