Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Kategori: Komposition

Varberg Listening for Peace

I samband med Varbergs fredssatsning i år, VARBERG CALLING for Peace, har jag drivit, och driver resten av året, ett projekt kallat Varberg Listening for Peace. Jag fick tillåtelse att kalla det så, med visst motstånd, eftersom namnet egentligen var för likt huvudprojektets namn. Men jag argumenterade för att att lyssna efter fred är ett kraftfullare redskap än att ropa efter fred. Det kan man väl tycka vad man vill om – det behövs väl båda sätten, om man så vill både ett maskulint och ett feminint. Och det senare syftar förstås på lyssnandet, men för den skull inte något passivt sådant. Tvärtom brukar jag ju plädera för ett aktivt lyssnande. (Egentligen borde jag väl för att vara konsekvent lyssna efter ett aktivt lyssnande – men det blir för invecklat.) (Eller varför inte? Varför hålla på och plädera?)

Vad handlar nu detta projekt om, då? Jo, att genom en process med lyssningsworkshopar, improvisationsworkshopar och andra – alla dessa workshopar – samt kompositionsarbete och tankearbete forma en föreställning där elever på kulturskolan i Varberg framför mestadels nyskriven musik (av mig) på temat lyssna efter fred, eller lyssna för fred. Mina vänner och vid det här laget trogna samarbetspartners Duo Gelland är också med och spelar – fast inte så överdrivet solistiskt, virtuost. Jag vill mer att de ska vara medspelare och inte minst lyssna på eleverna.

Hur pass mycket själva musiken handlar om temat (lyssna efter fred), får andra bedöma. Min process har handlat om att lyssna in eleverna, hur de spelar, vad de tänker om musik och lyssnande och fred, vad de berättat om den musik vi lyssnat på tillsammans. Men jag kan inte peka på vad som lett till vad, mer än att det tonmaterial vi kom fram till vid en av workshoparna, i maj, genomsyrar mycket av musiken. Och där finns en del ord som sjungs, om att lyssna och andas, och så vidare…

Det är nog snarare så att jag har försökt att lyssna in vad som ska komma på föreställningen i december, den 9 december på Rosenfredsskolan. Just på den skolan hölls en fredskongress 1915, under första världskriget, och det är det man nu firar 100-årsminnet av. Skolans aula är mycket fin, en härlig sal, och den har varit utgångspunkt för skapandet av detta verk. Nu är musiken komponerad, och repetitionerna har påbörjats. Den fortsatta processen handlar om att få allt på plats, och att skapa en bra helhet. Hur åstadkommer vi en storslagen upplevelse för publiken? Återigen handlar det om att lyssna in – och använda de andra sinnena också – och föreställa sig det som ska komma.

Det finns chans att lyssna på simulering av en del av musiken – det låter förstås långt ifrån levande och ”kören” låter bara aaah, inga ord, och så vidare – men med lite fantasi går det att föreställa sig något om upplevelsen… Pröva denna länk om du är nyfiken: Fredrik Hagstedt Varberg Listening – Finale – Simulation

Annonser

Lyssna aktivt – på Vetenskapsfestivalen i Göteborg

Vetenskapsfestivalen i Göteborg äger rum mellan 15-19 april. Jag har fått förmånen att få hålla i två programpunkter, ett seminarium (16 april), och en fördjupande workshop (18 april), bägge med titeln Lyssna aktivt.

Hur vetenskaplig är jag, vad har min metod/det jag har att presentera för akademisk relevans? För att motivera min medverkan i festivalen formulerade jag mig kring detta i höstas. Här kommer delar av det:

Min utbildning i komposition består av två år på Gotlands Tonsättarskola och fyra år på Kompositionsprogrammet på Musikhögskolan i Göteborg. Examen 2003. Jag är intresserad av ett vetenskapligt förhållningssätt och mitt sätt att bedriva lyssningsworkshop har en ingrediens av forskning i sig – men det är mycket mer på det praktiska planet än det teoretiska. Jag har letat en del bland litteratur om lyssnande, men inte hittat så mycket som är klockrent i förhållande till vad jag är intresserad av. På sätt och vis är nog Starka musikupplevelser av Alf Gabrielsson den bok som är närmast det jag söker, och den forskning som ligger bakom den imponerar på mig. Dock handlar den mycket om spontana upplevelser, jag är mer intresserad av framlockade upplevelser, genom att hjälpa människor till gynnsamma omständigheter för att öppna sig för musiken, och bli medvetna om sitt lyssnande. Kommunikationsaspekten, som är något mer generellt än specifikt vid musiklyssning, har kommit på köpet, och intresserat mig mer och mer på senare år. Musiken vill kommunicera något, och för kvaliteten på den kommunikationen är kvaliteten på lyssnandet helt avgörande. Det samma, har jag insett, gäller i samtal människor emellan, liksom i all sorts kommunikation, även om det många gånger handlar om fler sinnen än just hörseln. Ordet ”lyssnande” ska då helst tolkas i vidare bemärkelse, något som omfattar perception med alla sinnen.

Jag har funderat kring olika begrepp för ett bättre lyssnande, till exempel aktivt lyssnande, djupare lyssnande, empatiskt lyssnande. Alla dessa pekar på vad det handlar om, men jag använder olika ord i olika sammanhang.

Jag har inte någon akademisk utbildning i kommunikation eller pedagogik eller liknande. Min grundkompetens är som tonsättare. Att vara tonsättare innebär för mig ett ständigt sökande, forskande, prövande – jag prövar att sätta samman toner, harmonier, rytmer, klangfärger osv på olika sätt. Det som avgör vad jag väljer är många olika saker, men redskapet är först och främst lyssnandet. Jag vill inte påstå att jag är någon superbegåvning musikaliskt, snarare tvärtom, har fått brottas mycket med gehör och stora delar musikteorin. Däremot har jag blivit bra på att förhålla mig till den nivå jag befinner mig på, och göra bästa möjliga utifrån det. Mina kompositioner är ett resultat av en sorts kamp med materialet. Jag har fantasi och flexibilitet för att komponera på många olika sätt, men att få det enklaste att bli riktigt bra upplever jag som den största utmaningen.

Vad gäller att undervisa i lyssnande tror jag min styrka är att jag inte haft lätt själv för det, och funnit sätt att ta mig förbi hindren. Jag växte inte upp med klassisk musik, utan började lyssna på Beethoven mfl vid 14 års ålder och fick verkligen kämpa med att förstå, genom att lyssna om och om igen. Det, och min vilja att andra ska få liknande upplevelser (en vilja som jag haft sen dess), har gjort mig riktigt bra på att förmedla insikter om hur man kan lyssna på nya sätt osv. Jag är också generellt nyfiken på vad andra upplever av ”samma” musik. Och en viktig sak jag lärt mig längs vägen är att låta människor berätta om sina upplevelser först innan jag säger för mycket utifrån min längre erfarenhet. Jag vill visa på ett gott exempel vad gäller att lyssna på andra.

Vadstena

I söndags var det uruppförande av mitt verk Sprickan genom tiden, till text av Isa Schöier. Framförandet stod Vadstena Vocalis och Duo Marinett för, och platsen var den storslagna Vadstena Klosterkyrka. Med en sådan rymd som i det rummet blir det lång efterklang och varje gång musiken tog en liten paus eller blev tystare, hördes ackorden klinga ut lång tid efteråt. Att sitta ganska nära kören och musikerna (på klarinett och marimba) är rätt så nödvändigt för att urskilja detaljerna, inte minst höra texten. Kombinationen av direktljudet framifrån och rummets svar från sidorna och bakifrån ger en upplevelse av att sväva.

Jag reflekterade i förra inlägget över om jag är nervös eller inte när min musik framförs. Men viktigare är att det är en spännande upplevelse, det är lite som att titta i en spegel och bara delvis känna igen sig själv – det är jag men det är också något helt annat. Jag har någonting med den här musiken att göra, men det är inte jag som står där och sjunger; jag har bestämt vilka toner som ska frambringas, men det är inte jag som gör det, det är någon annan, med sin egna vilja och sitt egna uttryck, som låter tonerna komma till liv. Hur går det till att komponera? är en vanlig fråga jag får, och mitt svar brukar vara i stil med att jag lyssnar – jag lyssnar inåt, jag lyssnar utåt, jag försöker lyssna in hur det skulle kunna låta; på sätt och vis försöker jag förutspå framtiden. Och att sedan sitta där, i Vadstena Klosterkyrka, och vara med om det, i nuet, är ren magi. ”Och sjön framför mig blir till hav”, för att citera sista raden i Isas text.

Lyssnandet är så skört

Att lyssna på sin egen musik levande framförd är en speciell och förmånlig upplevelse. -Är det nervöst? brukar folk fråga. Ja, lite nervöst är det, men inte för det jag antar att de tror, som har direkt med hur musiken låter att göra, eller hur den framförs. Nej jag kan ibland bli nervös för att det ska bli en massa hostningar eller barnskrik eller mobilsignaler eller annat som tar bort fokus från musiken. Det är dock svårt att veta hur många som påverkas av störningarna, jag är nog överkänslig på den punkten. Fast jag är ju också medveten om det och gör vad jag kan för att fokusera och omfokusera och återfokusera, tillbaka till musiken så mycket jag kan hela tiden. De störande ljuden är ofta så grova – och lyssnandet på musiken är så skört. Sökandet efter alla lager och nyanser i musiken kräver total uppmärksamhet, vilket är rätt så ansträngande. Att då behöva lägga extra kraft på att ”låta bli” att bli störd är svårt. Metoden som funkar bäst är att acceptera. Det är en levande situation, och precis som musikerna kan spela fel, kan några i publiken obetänksamt och kanske omedvetet råka väsnas.

Vad gäller hur själva musiken framförs är jag inte direkt orolig för att musikerna och sångarna ska spela eller sjunga fel, eller rent av komma av sig. Det förra hör till, det är mänskligt, och det senare är visserligen också mänskligt men framförallt ovanligt. Värre är om det inte blir levande, om inte gnistan infinner sig, om inte musiken framförs med engagemang och närvaro. Det händer dock sällan när det är ett uruppförande, mest för att ingen känner sig säker på musiken. Man brukar säga att det är bra om inte det inte går bra på genrepet, och faktum är att om stycket är svårt att komma igenom ens på genrepet, så skärper normalt alla sig extra på konserten – i tillägg till den normala skärpning som situationen med publik ändå brukar medföra.

Nå, allt som har med musikerna att göra brukar jag inte vara nervös för – jag litar på att de gör så gott de kan. Undantag finns förstås, men jag har knappast någon gång råkat ut för det. Kanske har jag förträngt det?

Och vad gäller publik som väsnas, nå, alltså någon enstaka i publiken, som stjäl uppmärksamhet, så förtränger jag det också – men ibland fastnar hostningar på fel ställen (i pauser eller när det är väldigt svagt, eller allra värst: precis efter slutackordet) på inspelningar och stör… och det är inte så lätt att redigera bort.

Stråkkvartett i skogen

Jag lyssnade på hela kvartetten igen idag. Det vill säga min stråkkvartett, som jag håller på att skriva. Jag lyssnade på den under vandring på milspåret i skogen i Laxå. Bara en sådan sak… att kunna lyssna på ett verk som inte är färdigt – i skogen! Och det är inte fråga om ett inre lyssnande, ett slags minneslyssnande, där jag framkallar allt i huvudet, nej musiken klingar utifrån in i mina öron och jag har fullt sjå med att hänga med och ta till mig allt. Det handlar om modern teknik – en datorsimulering överförd på min bärbara musikspelare och uppspelad i hörlurarna. Där går jag mitt i skogen, i skymningstiden, och kvartetten ljuder.

Vissa partier är otäcka. Det är mörka dungar med granar och dissonanserna och spänningarna tilltar. Och så med ens vänder det, musiken blir fri och svävar ut över ett kalhygge, där utsikten öppnar sig mot fler kalhyggen längre bort på åsarna. Jag väntar mig att se älgar och annat vilt men de gömmer sig.

Det är märkligt att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Och just det här verket är extra speciellt, det är mitt längsta verk hittills, med en speltid på nästan 80 minuter, lika långt som en kortare långfilm. Fast utan film. Musik som ska bära sig själv, som ska lyssnas på utan att den egentligen berättar eller betyder något. Något som jag förstås inte kan hindra lyssnaren från att uppleva i alla fall. Men min avsikt är något mer abstrakt, en musikupplevelse där toner, harmonier, melodier, rytmer, klangfärger och form är det som sker, som berättas. Vad meningen är får var och en utröna.

Lyssnandet påverkas av rörelsen och landskapet. Att gå och lyssna är annorlunda än att sitta stilla och lyssna. Att vara i skogen och lyssna är annorlunda än att vara vid havet och lyssna. Rörelsen och rummet påverkar perceptionerna, även om jag rent ljudmässigt så gott som bara hör musiken. Suset i träden, suset från trafiken långt bort, hörs bara när jag tar paus och tar av lurarna. Vilket jag gör i de två pauserna där satserna inte går i varandra utan avbrott. Då tar jag desto längre paus – det känns nödvändigt, efter så musik att smälta. Och jag är ju ute i skogen för att lyssna på den också, inte bara på min musik.

Nå, att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Det är inte ett vanligt lyssnande. Det är ett kritiskt sökande efter allt som behöver åtgärdas och strykas, och var det finns glapp och luckor som behöver fixas och fyllas ut. Ett lyssnande som är en del av kompositionsprocessen, den allra viktigaste delen. En många gånger väldigt jobbig den, framförallt när helheten är över en timme lång. Jag kan lyssna på detaljer om och om igen, men då får jag inget riktigt begrepp om de fungerar i helheten. Och att ta in helheten är ansträngande.

Det är roligt, det är utmanande. Det är mycket plågsamt bitvis, vissa dagar låter allt eländigt, obalanserat, meningslöst, känslokallt, bara fult eller groteskt. Andra gånger kraftfullt, logiskt, mycket emotionellt laddat, bitvis sagolikt. Ibland vet jag inte om det ska gå att fullborda, hittar ingen lösning på vad jag ska göra med all denna galenskap – andra gånger hittar jag lösningar på det som verkat helt hopplöst.

Att lyssna på sin egen musik som är under arbete, är ett introvert lyssnande. Väldigt annorlunda mot att lyssna på Bach eller Beethoven. Eller mot att lyssna på skogen.

Är det att lyssna på sig själv? Ja, på sätt och vis. Fast det vore naivt att tro att jag skulle få reda på mer om mig själv på det viset. Kompositionen är ett slags avtryck som förstås påverkats av mig, men det är också något väldigt annat, något som jag försökt forma – något jag öppnat mig för att upptäcka, och ge form åt. Det gäller att vara ödmjuk inför det. Det finns många beslut bakom, och det finns mycket slump i det. En del lycklig slump, mycket som inte är så lyckat, som behöver upptäckas och bearbetas. I bästa fall också sådant som skulle kunna vara intuition, en slags högre ingivelse – sådant som känns självklart rätt.

Meningen med musiken, eller åtminstone meningen med min väldigt långa stråkkvartett, blir jag aldrig klok på, möjligen anar jag den ibland. Men meningen med att lyssna, envist återkomma och lyssna igen, den är jag klar över. För slutar jag lyssna kommer jag inte bli klokare på någonting alls.