Varför är det meningsfullt för mig att komponera?

av Fredrik Hagstedts Medvetenhetsverkstad

1. Att komponera musik är för mig en ständig brottningsmatch med musiken, där jag lär mig mer för varje konstig not/fras/takt/melodi/tema/avsnitt/sats/verk jag skriver. De få gånger då allt blir rätt direkt lär jag mig inte så mycket, men de är bara belöning för allt slitet de andra 98 procenten av arbetet. Jag lär mig genom att vara tvungen att ändra, pröva andra varianter, utveckla; lär mig mer om musik i allmänhet och komposition i synnerhet. Hur musik fungerar, när den blir effektiv och påverkar, åtminstone mig själv, och i bästa fall andra, på ena eller andra sättet, helst i närheten av så som jag avsett. Och hur jag genom olika kända eller okända metoder kan sätta samman toner och klanger för att uppnå denna musik. Det är magi, och jag lär mig att trolla. Ett material som från början kan tyckas väldigt begränsat, går att ordna på många och överraskande sätt, så att det i varje fall upplevs som fräscht och nytt (även om det inte är det…) Exakt hur det går till kommer jag aldrig att kunna svara på, men ibland kommer jag lite närmare svaret. Och just detta att alltid ha möjlighet att söka vidare, känns meningsfullt. Det slutliga svaret är mindre intressant än alla tänkbara tillfälliga svar.

2. Att komponera musik är något jag, trots vad jag svarade i nr 1 nyss, kan relativt bra. Jag har investerat väldigt mycket tid i det, och har på ganska krokiga vägar förvärvat både kunskap och erfarenhet på området. Jag kan det helt enkelt bättre än det mesta annat i livet. Och något man känner att man är bra på, inte alltid fenomenal på, men tillräckligt bra på, känns meningsfullt att hålla på med. Jag kan för det mesta rätta till sådant som gått snett, och det känns bra mycket viktigare än att allt blir rätt från början. Samtidigt är det aldrig någonsin för lätt, svårigheter dyker upp hela tiden, och det finns alltid en högre nivå (i kompositionsspelet) att gå till när helst jag önskar det.

3. Det känns meningsfullt att skapa sammanhang, och det är precis vad komposition handlar om. Jag tänker främst på sammanhang inom musiken, inom de stycken och verk jag komponerar, men det handlar förstås också om sammanhang som verken hamnar i när de framförs, där musiker, lokalen, och publiken, möts. När jag genom att ha komponerat något som orsakat ett tillfälle för dessa möten, berör människor, och skapar ett minnesvärt ögonblick, är jag extra nöjd. Men även i det dagliga kompositionsarbetet finns stunder att glädjas åt, inte minst när jag hittar fungerande övergångar och kontraster mellan olika känslotillstånd i musiken, när formen blir tydligare för mig, och när jag hittar oväntade möjligheter att kombinera olika musikaliska material – till exempel när det visar sig gå utmärkt att spela två teman eller melodier samtidigt. Och även i den minsta skalan, att sätta samman en melodi, finns en djupt inneboende meningsfullhet. Att leta efter vilka toner som passar ihop efter varandra, och samtidigt, för att ge precis det uttryck jag söker just då – det är ögonblick som lätt upphäver tiden.

4. Att komponera musik handlar för mig mycket om att utforska känslor på ett annat sätt än vad det talade och skrivna språket klarar. Känslan ”glad” till exempel. Eller kanske glad med förväntan, men också viss oro, fast obefogad och övergående oro; men också lite fladdrig okoncentrerad glädje, som lätt skulle kunna blåsa bort… och så vidare. Det kan bli nog så spännande i språket, i poesi eller prosa – men det blir på ett annat sätt i musiken, som direkt i ett ackord, eller en viss textur, kan inrymma det som kräver många ord att uttrycka. Och många gånger kommer för mig musiken först och känslorna därefter, och ibland är de senare överraskande. Och ännu mer spännande kan det bli att se vad som händer när väldigt olika känslor ställs mot varandra. Jag gillar exempelvis att bygga upp spänningar av olika slag, för att sedan lösa upp dem eller genom kontraster förvandla dem till en annan sorts energi. En sorts spänning kan transformeras till en annan.

5. Ytterligare något att utforska, som jag tycker musiken är fantastisk på, är hur vi uppfattar och upplever tiden. Musiken pågår alltid i tiden, ett stycke eller ett verk tar en viss tid att framföras och lyssnas på, och det är först när vi hört hela stycket som vi har en chans att uppfatta dess helhet. Och inom stycket finns olika avsnitt, med förvandlingar mellan olika tillstånd, processer från ett känsloläge till ett annat, med mera. Hur länge pågår det? Ibland är en minut musik en hel evighet, ibland försvinnande kort. Ett ibland är det som känns som ett fruset nu många minuter långt, ibland är det bara några sekunder. Jag tycker om att manipulera lyssnarens upplevelser, och jag söker efter sätt att göra detta så att utfallet blir positivt, att man känner sig uppfylld av stillhet, glädje, kraft, rening eller något annat eller allt detta, efteråt. Under tiden musiken pågår är det okej och ibland rent av önskvärt, enligt min mening, att känna sig förvirrad, irriterad, vilse, arg, fylld av smärta eller sorg eller annat – absolut inte hela tiden, men i vissa doser. Hur mycket, beror på vad det är för typ av verk – ju längre och komplexare, desto mer sannolikt att det blir fler obehagliga ögonblick. Jag ser dessa som en del av reningen, och helheten. Verkligheten har många smärtsamma sidor, och dessa ska finnas i musiken. Frågan är dock ständigt: hur mycket? Hur länge får det pågå? Vad orkar vi med? När måste det ändra skepnad, lösas upp? Detta undersökande av tiden är enormt spännande.

6. Att göra tolkningar av poesi eller bilder (fotografier, målningar med mera) i musik, finner jag givande, ofta intuitivt oväntat enkelt, men ändå utmanande eftersom det lätt skapar en annorlunda musik, och på det hela taget mycket meningsfullt. De känslor dikten, orden, bilden, formerna och färgerna, frammanar hos mig, försöker jag återgestalta genom att komponera en musik som förhoppningsvis ger upphov till liknande känslor. Det blir aldrig exakt, och ska helst inte bli det, men strävan dit är intressant, rent av kittlande. I försöket att så likt som möjligt återge i toner det jag upplevt i annan form, kan jag känna att jag antingen kommer närmare eller längre ifrån. Ibland är balansgången som på en fjällkam, lätt att ramla ner på ena eller andra sidan.

Annonser