Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Month: maj, 2015

Slutseminarium på Kulturverkstan

Igår höll jag mitt slutseminarium på Kulturverkstan. Efter att hela veckan ha lyssnat på mina kurskamrater, och antecknat och tagit till mig, var det dags för mig att bjuda på mig, på min värld, mina tankar och så vidare. Eftersom jag sedan länge visste att jag skulle hålla mitt seminarium den sista dagen tänkte jag att det skulle få utformas i förhållande till de andra. Alltså skulle jag inte ha så mycket förutbestämt. Jag bestämde relativt tidigt att jag ville hålla det solo, att inte ha någon gäst, som annars är det normala. De flesta har en gäst, några har två eller tre. Jag ville också utmana mig själv att fånga stunden, vara närvarande… och det är i min erfarenhet inte alltid så lätt när man står där på scenen inför publiken.

En idé jag hade innan var att jag skulle ha gäster, fast på ett mer ovanligt sätt, inte experter på ett visst ämne, utan gäster som skulle få lyssna på mig och kanske på slutet få ge någon form av feedback. Några dagar före seminariet kom jag på att jag kunde ha frivilliga ur publiken som denna typ av gäster. Men eftersom jag inte ville bestämma mig för tidigt, väntade jag in i det sista med det beslutet.

Ämnet jag anmält var ”Vem vill vara målgrupp?”, samma titel som den rapport jag skrivit där jag redovisat en del av mitt utforskande av hur kulturinstitutioner arbetar med publikutveckling och vidgat deltagande. Detta har jag drivit som projekt i min praktik på Kulturverkstan under hela vårterminen. Alltså: vem vill egentligen vara målgrupp – måltavla, i en viss grupptillhörighet, för en viss kulturaktivitet… en teaterföreställning, en utställning på ett museum och så vidare. Där ryms många frågeställningar, inte minst hur vi delar in individer i kategorier i många sammanhang.

Till slut kom jag på att mina frivilliga kunde symbolisera olika målgrupper – en som fick sitta på scenen, på sidan av den men väl synlig, och vara min primära befintliga målgrupp, en som fick vandra omkring och vara en målgrupp som definitivt vet om att jag finns, men som samtidigt söker efter många olika alternativ (och inte är så lätt att fånga), och en som fick hålla sig utom synhåll och fick uppdraget att disträlyssna på mig… Alla fick uppgiften att lyssna, men alltså på olika sätt – och sedan på slutet av seminariet återkoppla till mig vad de själva ville – ställa en fråga eller komma med ett påstående osv.

Alla tre lyssnade på ett påtagligt aktivt sätt – det framkom av återkopplingen. Kanske mest spännande var att han som skulle disträlyssna upptäckte att detta var svårt; och också upptäckte att publikens generella fokus var högt under hela seminariet. Om dessa mina frivilliga gästers deltagande var en faktor till detta så är jag mer än nöjd – om inte annat så påverkade det mig, hur jag talade – och lyssnade på mig själv. Inte minst intressant var att han som gick runt hela tiden, fick en följeslagare som vandrade bakom. Hon, följeslagaren, berättade sen att det var en ingivelse – och att sådana kommer ju i och för sig rätt ofta, men det är inte lika ofta det känns okej att följa dem, och att detta var en miljö där detta kändes ganska tillåtet.

Jag är inte säker på att den här modellen går att upprepa i andra sammanhang med lyckat resultat, men det går definitivt att göra många saker för att höja lyssnandet hos publiken, och inte minst höja sitt eget lyssnande, på sig själv och på publiken.

Annonser

Beethoven…

Seminariet och workshopen på Vetenskapsfestivalen gick bra. Kriteriet för att kalla det bra, är för mig om deltagarna/publiken lyssnade noga. En av kommentarerna jag fick var av det för mig mer ovanliga slaget, att det kändes så avslappnande. Jag hoppas ju att det på sätt och vis alltid kan vara avslappnande, åtminstone fysiskt. Kroppslig avslappning är i själva verket en förutsättning för ett fokuserat lyssnande. Det var hursomhelst glädjande som feedback.

Jag lovade i förra inlägget att återkomma med vad jag valde för musik, och det blev främst sena stråkkvartetter av Beethoven. De innehåller musik som dels fortsätter att överraska mig, dels alltid ger upphov till många sorters upplevelser, och därför är lämpliga i dessa sammanhang.

Jag har prövat en hel del annan musik, och naturligtvis beror det mycket på sammanhanget vad som funkar, men påtagligt ofta är just Beethovens sena kvartetter det jag känner mig säkrast med. Mycket orkestermusik till exempel, leder till mer likartade associationer; och kan på samma gång väcka större motstånd hos dem med någon form av ovilja till klassisk musik, och för andra vara för lättsmält. Orkestermusik har ofta mer ytlighet över sig än kammarmusik – även om naturligtvis bråddjupen kan öppna sig i bägge genrerna. Och vad gäller äldre musik än Beethoven kan den uppfattas som enklare (även om den ofta inte alls är enklare att förstå och ta till sig), medan senare musik kan vara mindre allmängiltig, mer fast i viss sorts värld och så vidare. Beethovens sena kvartetter innebär för mig en utmärkt balans mellan fokuserat innehåll och en känsla av att väldigt mycket är möjligt, att den värld musiken utspelas i är mycket rymlig.