Fotsteg och byxprassel

av Fredrik Hagstedts Medvetenhetsverkstad

Jag vandrar mycket, och förr irriterade jag mig ibland på att det inte går att gå tyst. Alltså helt tyst, ljudlöst. Det går inte att indiansmyga fram med kängor på fötterna och prassliga byxor. Detta spelar förstås ingen roll alls inne i stan, eller i närheten. Men långt ute i skogen, eller på annan plats borta från vägar och annat buller, där det är så tyst att det går att höra sig själv – där kan fotsteg och kläder som frasar bli det dominerande ljudintrycket. Då blir jag tvungen att stanna för att få tystnad.

Det kunde irritera mig förr, som sagt, för jag gillar ju också rörelsen, hur landskapet rör sig förbi mig, där jag svävar fram. Just den illusionen att sväva fram skulle varit möjlig om jag hade mockasiner och åtsittande dräkt – men av någon orsak har jag aldrig det på vandring. En praktisk orsak förstås; lite synd att det praktiska får styra.

Nå, numera, upptäckte jag för ett par månader sen, behöver jag inte irritera mig längre. Jag är nämligen inte ute för tystnadens skull, utan för lyssnandets skull. Och inte vilket lyssnande som helst, utan ett inkännande och icke dömande lyssnande, ett intresserat och nyfiket lyssnande. Detta lyssnande hör både tystnaden – och de intressanta ljuden mina steg och rörelser frambringar.

Förutom mina skodon och kläder beror förstås ljuden väldigt mycket på underlaget jag går på. Att gå tyst på en mycket grusad väg är omöjligt; det är bara att njuta av gruskraskraprassel. Och att gå i nyfallen kramsnö knarrar outsägligt påträngande – ibland vackert, ibland väl brutalt.

Att gå tillsammans med andra kan vara en prövning, om det handlar om att gå tysta och lyssna efter tystnaden. Den andres eller de andras steg kan störa mer än ens egna. Då gäller det att vara ännu mer nyfiken och tillåtande.

Sen finns det förstås onödiga ljud som går att ta bort. Något som skakar och slår i ryggsäcken – det ska till extrem trötthet eller pigghet för att jag ska låta bli att åtgärda det. En oknäppt knapp som smäller för varje steg, det funkar inte.

Ibland har jag hörlurar och går och lyssnar på musik eller en ljudbok. Det kan ju tyckas utesluta tystnaden, men ofta hörs den faktiskt igenom musiken eller boken. Och förstås även fotsteg och kläder, och inte minst blir det ibland en dunkande effekt i öronen när varje steg går genom kroppen upp till huvudet, och hörlurarna förstärker detta. Ibland blir detta helt i osynk med musiken.

Nå, skulle inte alla ljud, även i den så kallade tystnaden, finnas där, så kommer ändå ljud inifrån. Ja, det gör de ju ofta ändå, de blir bara ytterligare mer påtagliga. Tankar, inre musikuppspelning, röster som säger ditten och datten.

Den relativa tystnaden, efter några timmars vandring i skogen, sittande vid en spegelblank sjö, när tankarna stillnat något, är underbar. Jag skulle gärna ta med den hem.

Annonser