Mahler i Berlin

Förra veckan hörde jag Mahlers sexa med Berlinfilharmonikerna, i Philharmonie i Berlin. Det var en fin upplevelse, men inte extraordinär. Att inträda i den salen är magiskt, högtidligt, och att sitta omgiven av musiken i den akustiken ger rymd åt en andlig känsla. Orkestern är superb, med många musiker på solistnivå i världsklass. Tyvärr förvaltade inte dirigenten detta.

Början på Mahlers sexa är förvisso en besvikelse vid varje framförande och i alla inspelningar, så långt jag kan minnas. Partituret lovar något annat. Fast jag inser att besvikelsen består av minst två saker, dels att det aldrig kan bli så kraftfullt som förväntat, dels att det finns något meningslöst över denna kraftfullhet som inte infinner sig. Det är en oerhört aggressiv musik. Det är en musik som på något vis förkroppsligar det ”patriarkala”, ett begrepp som är den rådande normbrytande normen hos feminister och andra normkritiker att uppmärksamma och kritisera; och vare sig jag är hjärntvättad eller ej kan jag inte låta bli att känna en viss ambivalens inför… det är en sorts dystopisk, krigisk, ångvältande marsch, en detruktivitetens yttersta maskin. Jag älskar och hatar den. Det finns onekligen en väldig skönhet i denna brutalitet – men som sagt, den blir aldrig, eller sällan, förverkligad. Vad hjälper det att partituret visar detta, om den klingande musiken inte förmedlar det.

Sidotemat, och mycket i den långsamma satsen, och andra partier i symfonin är förstås kontraster; frågan är om de är feminina eller bara utslag av en lite lugnare manlighet. De fungerar främst som just kontraster. Det är väl svårt att hävda att något annat än det aggressiva är det påtagligaste intrycket av den symfonin. Nå, allt detta sagt förstås relativt annan klassisk musik. Jämförelser med annan sorts, och senare formad, musik, känns inte relevant.

Att tala om Mahlers sexa i lyssnandesammanhang känns vanskligt för mig, det är en så totalt fysisk och emotionell upplevelse att lyssnandet nästan känns sekundärt. Och de emotioner som är lättast att minnas från verket har med brutalitet, skräck och i viss mån galenskap att göra. Detta får sin kulmen i sista satsen, som till skillnad från de tre första är svår att misslyckas med, om väl orkestern är så skärpt som Berlinfilharmonikerna.

Det var Daniel Harding som dirigerade i Berlin. Han hade hoppat in för en sjuk Kirill Petrenko. Uppgiften var kanske för svår; det blev ingen gnista om tolkningen. Bitvis lät det fint, men det var tack vare orkestern med alla fenomenala musiker. Det var förstås en upplevelse i alla fall, men jag kände mig rätt tom efteråt – förväntningarna var högre.

Dagen efter träffade jag en musiker som hört Daniele Gatti dirigera samma symfoni i Amsterdam, Concertgebouworkestern, veckan före. Det hade varit en enorm upplevelse, och musikerna hade varit tårögda. Det senare är sannerligen inte det vanliga i symfoniorkestrar. Min erfarenhet från Göteborg är att på en av tio eller tjugo konserter, ser musikerna riktigt berörda ut av vad de spelar. För det mesta är det mer en vanlig dag på jobbet, professionellt men utan lidelse, utan engagemang. Och intrycket i Berlin var det samma, denna konsert. Självklart hade jag hellre varit i Amsterdam, om jag kunnat – men redan vetskapen om att en helt annan tolkning av verket gjorts där glädjer mig mycket.

Denna vecka spelades samma symfoni också i Göteborg, med Jukka-Pekka Saraste. Jag var inte där men har läst Magnus Haglunds recension i GP. Av den att döma missade jag inte så mycket – han var positiv, men av skäl som knappast övertygar mig. De känslor jag tillskriver symfonin, verkar närmast varit bortskalade till förmån för en saklig nykterhet.

Men det hör kanske också tiden till att förorda detta, med dessa normer av att bryta normer. Känslor är väl rätt förlegat, kanske också det förknippat med det ”patriarkala” som de vill bort från. Vilken som är rimligaste förklaringen kan jag inte ta ställning till, men däremot tar jag ställning för emotionerna.

Annonser