Vadstena

av Fredrik Hagstedts Medvetenhetsverkstad

I söndags var det uruppförande av mitt verk Sprickan genom tiden, till text av Isa Schöier. Framförandet stod Vadstena Vocalis och Duo Marinett för, och platsen var den storslagna Vadstena Klosterkyrka. Med en sådan rymd som i det rummet blir det lång efterklang och varje gång musiken tog en liten paus eller blev tystare, hördes ackorden klinga ut lång tid efteråt. Att sitta ganska nära kören och musikerna (på klarinett och marimba) är rätt så nödvändigt för att urskilja detaljerna, inte minst höra texten. Kombinationen av direktljudet framifrån och rummets svar från sidorna och bakifrån ger en upplevelse av att sväva.

Jag reflekterade i förra inlägget över om jag är nervös eller inte när min musik framförs. Men viktigare är att det är en spännande upplevelse, det är lite som att titta i en spegel och bara delvis känna igen sig själv – det är jag men det är också något helt annat. Jag har någonting med den här musiken att göra, men det är inte jag som står där och sjunger; jag har bestämt vilka toner som ska frambringas, men det är inte jag som gör det, det är någon annan, med sin egna vilja och sitt egna uttryck, som låter tonerna komma till liv. Hur går det till att komponera? är en vanlig fråga jag får, och mitt svar brukar vara i stil med att jag lyssnar – jag lyssnar inåt, jag lyssnar utåt, jag försöker lyssna in hur det skulle kunna låta; på sätt och vis försöker jag förutspå framtiden. Och att sedan sitta där, i Vadstena Klosterkyrka, och vara med om det, i nuet, är ren magi. ”Och sjön framför mig blir till hav”, för att citera sista raden i Isas text.

Annonser