Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Month: november, 2014

Vadstena

I söndags var det uruppförande av mitt verk Sprickan genom tiden, till text av Isa Schöier. Framförandet stod Vadstena Vocalis och Duo Marinett för, och platsen var den storslagna Vadstena Klosterkyrka. Med en sådan rymd som i det rummet blir det lång efterklang och varje gång musiken tog en liten paus eller blev tystare, hördes ackorden klinga ut lång tid efteråt. Att sitta ganska nära kören och musikerna (på klarinett och marimba) är rätt så nödvändigt för att urskilja detaljerna, inte minst höra texten. Kombinationen av direktljudet framifrån och rummets svar från sidorna och bakifrån ger en upplevelse av att sväva.

Jag reflekterade i förra inlägget över om jag är nervös eller inte när min musik framförs. Men viktigare är att det är en spännande upplevelse, det är lite som att titta i en spegel och bara delvis känna igen sig själv – det är jag men det är också något helt annat. Jag har någonting med den här musiken att göra, men det är inte jag som står där och sjunger; jag har bestämt vilka toner som ska frambringas, men det är inte jag som gör det, det är någon annan, med sin egna vilja och sitt egna uttryck, som låter tonerna komma till liv. Hur går det till att komponera? är en vanlig fråga jag får, och mitt svar brukar vara i stil med att jag lyssnar – jag lyssnar inåt, jag lyssnar utåt, jag försöker lyssna in hur det skulle kunna låta; på sätt och vis försöker jag förutspå framtiden. Och att sedan sitta där, i Vadstena Klosterkyrka, och vara med om det, i nuet, är ren magi. ”Och sjön framför mig blir till hav”, för att citera sista raden i Isas text.

Annonser

Lyssnandet är så skört

Att lyssna på sin egen musik levande framförd är en speciell och förmånlig upplevelse. -Är det nervöst? brukar folk fråga. Ja, lite nervöst är det, men inte för det jag antar att de tror, som har direkt med hur musiken låter att göra, eller hur den framförs. Nej jag kan ibland bli nervös för att det ska bli en massa hostningar eller barnskrik eller mobilsignaler eller annat som tar bort fokus från musiken. Det är dock svårt att veta hur många som påverkas av störningarna, jag är nog överkänslig på den punkten. Fast jag är ju också medveten om det och gör vad jag kan för att fokusera och omfokusera och återfokusera, tillbaka till musiken så mycket jag kan hela tiden. De störande ljuden är ofta så grova – och lyssnandet på musiken är så skört. Sökandet efter alla lager och nyanser i musiken kräver total uppmärksamhet, vilket är rätt så ansträngande. Att då behöva lägga extra kraft på att ”låta bli” att bli störd är svårt. Metoden som funkar bäst är att acceptera. Det är en levande situation, och precis som musikerna kan spela fel, kan några i publiken obetänksamt och kanske omedvetet råka väsnas.

Vad gäller hur själva musiken framförs är jag inte direkt orolig för att musikerna och sångarna ska spela eller sjunga fel, eller rent av komma av sig. Det förra hör till, det är mänskligt, och det senare är visserligen också mänskligt men framförallt ovanligt. Värre är om det inte blir levande, om inte gnistan infinner sig, om inte musiken framförs med engagemang och närvaro. Det händer dock sällan när det är ett uruppförande, mest för att ingen känner sig säker på musiken. Man brukar säga att det är bra om inte det inte går bra på genrepet, och faktum är att om stycket är svårt att komma igenom ens på genrepet, så skärper normalt alla sig extra på konserten – i tillägg till den normala skärpning som situationen med publik ändå brukar medföra.

Nå, allt som har med musikerna att göra brukar jag inte vara nervös för – jag litar på att de gör så gott de kan. Undantag finns förstås, men jag har knappast någon gång råkat ut för det. Kanske har jag förträngt det?

Och vad gäller publik som väsnas, nå, alltså någon enstaka i publiken, som stjäl uppmärksamhet, så förtränger jag det också – men ibland fastnar hostningar på fel ställen (i pauser eller när det är väldigt svagt, eller allra värst: precis efter slutackordet) på inspelningar och stör… och det är inte så lätt att redigera bort.

Intervjuer och att lyssna på sig själv

I min början på en kvalitativ undersökning av människors uppfattning om meningsfullhet och pengar, var för sig och i kombination, har jag intervjuat 22 personer de senaste veckorna. Det är mycket intressant att reflektera över mitt eget lyssnande i de sammanhangen, vad uppfattar jag egentligen av vad dem jag intervjuar säger? Eftersom jag spelat in har jag kunnat lyssna igen i efterhand, och då märker jag att jag visserligen känner igen det allra mesta, men att jag många gånger lyssnat lite sämre på grund av min otålighet att snart komma med en följdfråga, en association eller någon annan sorts inpass.

Tack och lov har jag många gånger låtit dem jag intervjuat tala till punkt. Och det finns ju fördelar med att avbryta också, som att jag är aktiv och hjälper samtalet vidare, vilket kan leda till andra sätt att formulera sig, till och med till djupa insikter. Och eftersom jag anser att dessa insikter funnits där potentiellt, de är ett resultat av lång tids samlade erfarenheter och så vidare, så har de fortfarande med personen att göra – det är inte fråga om enbart mina projektioner.

Men ändå – balansen mellan att lyssna in andra, och att mest höra sig själv, sina egna tankar och sätt att formulera sig – är inte så lätt att upprätthålla, många gånger ens att vara medveten om.

I de flesta samtal är inte ditt eller mitt perspektiv det viktigaste, utan vad vi tillsammans kan komma fram till – inte nödvändigtvis så att vi håller med varandra, men så att vi ser olika perspektiv. I intervjusituationer är det förstås för det mesta annorlunda, då är ju normalt sett syftet att komma fram till den intervjuades perspektiv, ringa in och beskriva det, med dennes egna sätt att formulera det. På det området har jag definitivt mycket att lära.

Och den grundläggande förmågan som krävs är att lyssna.

En annan sorts lyssnande är inåt, på sig själv. Nu med så många perspektiv på ämnena meningsfullhet och pengar, har jag själv förstås funderat extra mycket på det, framförallt det förstnämnda. Och det är spännande, jag märker ibland att jag kommit på att ”ja, det är ju meningsfullt” fladdrat förbi som en tanke. Då gäller det att fånga den, lyssna in den. Vilket jag lyckats med ibland och på detta vis funnit fler saker som jag uppfattar som meningsfulla – och att bli medveten om att mängden av dem kan faktiskt vara meningsfullt i sig, det gör att livet känns positivare och rikare. -En slutsats: det är uppbyggligt att lyssna efter sina egna positiva och meningsfulla tankar, och notera dem – kanske rentav skriva upp dem.

Cuarteto Quiroga och tretti miljarder

Så åkte jag då till Uddevalla igen, igår, till konserten som jag introducerat på onsdagen. Cuarteto Quiroga spelade alltså Haydn-Webern-Brahms. Och i och med att jag själv förberett och hållit en introduktion var jag ju väl förberedd. Alla chanser till en stor lyssningsupplevelse, men också rätt stor risk att bli besviken. Om de nu inte skulle spela så vidare inspirerat? Jag har hört alltför många konserter med stråkkvartett som är välspelade, men inte levande, inte med det där extra som gör det meningsfullt att gå på konsert. Då en bra inspelning är bättre att lysna på.

Utan att recensera konserten, det var åtminstone inte min ambition, måste jag säga att jag blev mycket tagen. Framförallt spelade den spanska kvartetten Anton Weberns Sex bagateller med mycket fin känslighet och inlevelse. Av deras beskrivning innan och det faktum att de spelat in Weberns verk på skiva, var detta logiskt, de har uppenbarligen jobbat mycket med verket och har ett speciellt förhållande till det. Musik som mer än den mesta andra börjar ur tystnad och faller åter i tystnad, med mycket korta fint utmejslade satser där närvaron upplevdes som mer evig än vad som någonsin är möjligt att känna i Haydns eller Brahms musik. En närvaro som tydligt utstrålade om musikerna, och som var lätt att bjudas in i och ta del av. Jag kände mig salig. Aldrig förr har ett så kort verk påverkat mig så mycket.

De spelade även Haydn väldigt fint, med stor finess och humor, och på ett mycket påtagligt visuellt kommunikativt sätt. Brahms efter paus gjorde mig lite besviken, men det beror nog mest på att tolkningen av Webern höjt ribban orimligt högt. Till slut i finalen, framförallt i codan, samlade de dock ihop allt på ett sätt som förklarade hela verket. Den tolkningen skulle jag behöva höra igen, för att till fullo uppskatta.

För att sluta med recenserandet, vill jag konstatera att Weberns bagateller må låta modernt och ”fult” och knappast någonsin bli allmängods – och ändå, som krydda på en konsert, spelat så insiktsfullt som av Quiroga, kan de bli till ett oförglömligt minne. Åtminstone om man som jag lyssnat på verket många gånger förut. Det är ett verk som är omöjligt att få grepp om, en fenomemal utmaning för den som vill utveckla sitt lyssnande.

På bussresan hem satt en kvinna bakom mig och talade jättehögt i sin mobil i en halvtimme, om sonen som blivit bestulen på sitt busskort och om den jävla tågtunneln som ska byggas under Göteborg för TRETTI MILJARDER och om arbetsmiljön på hennes jobb med dörrar som öppnas hela tiden så att det blåser kallt och så vidare. Jag försökte höra på Bach i hörlurar, men hennes röst trängde igenom. Borde förstås bytt plats, men tänkte att snart slutar hon väl – och lite intressant var det ju. Det högkvalitativa lyssnandet på konserten satt kvar i mig, och lite små oförtreter kunde inte förminska helhetsupplevelsen av dagen, snarare tvärtom.

Haydn-Webern-Brahms

Collegium Musicum i Uddevalla, en kammarmusikförening, bjöd in mig att hålla en lyssningsintroduktion, en sorts interaktiv föreläsning, vilket jag gjorde igår. På lördag arrangerar de en konsert med en spansk stråkkvartettensemble som spelar verk av Haydn, Webern och Brahms, i den ordningen. Bitar ur dessa verk fick publiken, det vill säga medlemmar i föreningen, lyssna på igår. Men jag var noga med att tidigt säga min uppfattning att lyssnandet är viktigare än musiken. Själva musikverken stod alltså inte i fokus, utan hur vi lyssnar på dem.

Det finns mycket att säga om varför lyssnandet är viktigare än musiken. Det får jag anledning till att återkomma till många gånger på denna blogg. Det gör mig inget om någon blir förbryllad (eller kanske provocerad) av uttalandet, då finns anledning till reflektion.

Det var som vanligt intressant att få höra olika beskrivningar av upplevelser som lyssnarna fick av musiken. Haydn uppfattades som vacker och harmonisk av några, vemodig av några, tråkig av andra. Webern fick det att skära sig inombords för vissa, medan andra uppfattade musiken som väldigt pockande på uppmärksamhet; det rådde mycket delade meningar om det verket. Det var fråga om Sex bagateller för stråkkvartett, ett verk med en total speltid på ungefär fem minuter. Jag hade dock lagt till pauser mellan varje sats, och dessa tystnader, då alla omgivningens ljud blir mer påtagliga, gav upphov till många sorters reaktioner. För flera klingade något av musiken kvar i huvudet, för några smälte bruset från forsen utanför och trafiken och ljud av samtal långt bortifrån samman med musiken, och några blev rastlösa, undrade om det var slut eller skulle fortsätta.

Värdet av denna ”moderna”, dock hundraåriga, musik, kan förstås uppfattas på olika sätt; många vana lyssnare på äldre klassisk musik finner kanske inte något behag i den, eller finner att den överhuvudtaget inte går att begripa; ändå är det ett verk som framförs ännu idag på konserter, och som absolut kan vara ett bra redskap för den som vill öva sitt lyssnande. Musik som tar slut innan den börjar – dvs innan man ”kommit in” i den. Musik som är så koncentrerad att inget någonsin upprepas, allt händer bara en gång; men som därför kan uppfattas som en ständig gåta, värd att upptäcka gång på gång. Det går också att ta den för precis vad den är, men det är det svåraste av allt, skulle jag tro.

Min tes är nu dock att lyssnandet är viktigare än musiken. Och för att stimulera lyssnandet är det mycket bra att sätta ihop ett varierat program. Mixen Haydn-Webern-Brahms tycker jag gör detta på ett utomordentligt sätt, från Haydns intellektuella, lekfulla, humoristiska, något torra attityd, till Brahms mycket emotionella och dramatiska tonvärld, musik i sig själv utan att betyda något annat, men så enormt involverande, inbjudande, nästan alltför uppslukande. Jag har lätt att föreställa mig att något av uttrycken blir för mycket för somliga – men med en nyfiken, öppen, empatisk inställning i lyssnandet går det bättre, det är ett givande och tagande. Och Webern i mitten, som en sorts utforskande av möjliga klanger, andra sorters spelarter på instrumenten, blir i sammanhanget väldigt uppfriskande. Nå, hur allt detta kommer upplevas avgörs förstås av hur det framförs – och hur det lyssnas på.