Är musik meningsfullt?

Jag håller på med en research kring meningsfullhet och pengar. Jag läser och intervjuar, och får en mängd olika perspektiv på ämnena. Av för mig naturliga skäl hamnar fokus på meningsfullhet, även om jag vet att pengar är viktiga för att ge förutsättning för meningsfullhet. Men långt ifrån det enda som krävs.

Allt detta inflöde av tankar leder förstås till en hel del inre funderingar. Jag har fått ett redskap, att söka efter hur meningsfullt olika saker känns. Det är inte enda kriteriet för om jag ska göra dem, men ett viktigt sådant. Och framförallt, om något jag gör eller ska göra känns mindre meningsfullt, vad beror det på? Är det i sig mindre meningsfullt, eller är det sättet jag gör det på, eller är det så att jag inte hittat meningen i det, för att jag inte reflekterat, och sökt den?

Alltså, att lyssna eller känna efter mening. Faran finns alltid att jag upptäcker att något är meningslöst, och att jag hittar på olika smarta skäl till varför jag inte ska göra det. Hellre ska jag då ta itu med meningslösheten, ifrågasätta den, och står den fast, inte kalla den något annat.

Det finns saker som är värdefulla för både mig och andra, men som inte känns meningsfulla för mig att göra. Då kan det värdefulla vara skäl nog. Det går inte att kräva av livet att allt ska kännas meningsfullt. Men det går att kräva av sig själv att bli mer medveten om vad som är vad, och på lång sikt sträva efter att öka meningsfullheten. -På samma sätt som det går att sträva efter att på lång sikt öka sina inkomster. Med lång sikt menar jag någonstans bortanför nuet – det där svåra att stå ut med att inte få omedelbar belöning för sina ansträngningar.

Som tur är har jag kunnat konstatera att lyssnandet är bland det mest meningsfulla jag kan syssla med. Att lyssna på andra, på musik, på naturen, på mig själv. Det är långt mer än hörseln jag använder, men för mig är det ändå relevant att säga lyssna, för det är nog ljuden i sig som jag uppfattar som det som starkast bär fram kommunikationen. Nå, i musik, i varje fall, det är väl uppenbart. Musiken må förmedla en väldig massa känslor, och tankar med för den delen, men utan ljuden, de fysiska vibrationerna i luften (och genom annan sorts materia) skulle väl ändå inte det andra nå fram?

Att lyssna på musik upplever jag som meningsfullt – främst när musiken ger mig tillräckligt med intressant motstånd, inte nödvändigtvis för att den är ”svår” i allmänhet, utan för att den bjuder en utmaning i förhållande till min förmåga. Det kan vara musik som är mycket emotionell – där kan utmaningen för mig vara att till fullo uppfatta känslorna, något som inte är så självklart för mig.

Men är musiken i sig själv meningsfull? Det är något jag börjat fundera mer på – och som egentligen är i linje med andra funderingar jag haft länge. Och det ska jag fundera mer på. Men viktigare är trots allt för mig att själva lyssnandet är meningsfullt, det vill säga mitt aktiva förhållande till musiken.

Annonser

Ansträngande att lyssna

Hörde Radiokören på Konserthuset igår. Det vill säga Göteborgs Konserthus. Kanske var det första gången som de framträdde där a capella. Presentatören trodde det i varje fall. Ytterst märkligt i så fall. 

Att sitta och lyssna på en superprofessionell kör (världsklass) är förstås priviligierat. Det är så fantastiskt välbalanserat, finslipat, nyanserat, dynamiskt, kraftfullt – så utomordentligt bra att det är svårt som lyssnare att leva upp till deras nivå. Något sådant tror jag nu inte så många i publiken funderar över, det kan ju vara en sorts yrkesskada hos mig, att jag kräver lika stor koncentration hos mig själv som hos kören. Utan att ha repeterat är det närmast en omöjlighet för mig, och jag har svårt att inte bli besviken – kunde jag inte ansträngt mig mer?

Radiokören använder (i varje fall i denna konsert) inga trix för att fånga uppmärksamheten. De sjunger, de står snyggt uppradade och sjunger. Visst är de levande individer, absolut inte några maskiner, men det är totalt fritt från spex eller show. Inga ljuseffekter. Och publiken sitter snällt och tyst uppradade i bänkarna på klassiskt sätt. Det har diskuterats rätt mycket de senaste decennierna om den klassiska konsertformen, och jag är gärna med i den diskussionen, om hur det går att göra det mindre stelt, lättillgängligare. Det har gjorts många intressanta försök i den vägen, och jag tycker det ska utvecklas ytterligare, men samtidigt är det väldigt skönt att ibland låta det gamla sättet vara intakt, och lita på publikens förmåga att ta in musiken genom att sitta still, bara se en uppradad kör, och lyssna.

Att ta in musiken – är ansträngande. Hur ansträngande styrs mycket av vanan vid den aktuella genren. Men klassisk musik är i sig ofta mer ansträngande, och körmusik a capella (det vill säga utan instrument) när den inte är som mest utåtriktad, utan intrikat, sofistikerad, detaljerad är, uppfattar jag det som, synnerligen svårfångad. Fast det gäller inte då jag kan texten och följer med i den, och någotsånär vet vad den betyder. Detta gäller för övrigt all vokalmusik, såväl romanser som operor, att vet jag inte vad de sjunger om, får jag mångfalt svårare att ta till mig musiken. Det finns naturligtvis en ytlig dimension av musiken som är “vacker” eller “dramatisk” eller bra på andra sätt även om jag inte vet alls vad de sjunger om, men det känns som ungefär en tiondel av hela värdet av musiken. Jag har svårt att förstå de som säger att de är ointresserade av texten, vad de sjunger om. Ungefär att, det känner man ändå… eller andra förklaringar. Jag tänker att det handlar om att antingen har de aldrig undersökt hur mycket mer det ger att läsa och följa med i texten (eller lyssna på den, vilket ibland är svårt i till exempel opera, framförallt på språk man inte kan), eller också betyder musik generellt bara en tiondel så mycket för dem som för mig, och då spelar det kanske ingen roll?

Nå, det var en fantastisk konsert, men jag var inte I fantastisk form. Först I sista verket var jag riktigt närvarande, och inte ens I hela det verket. Och det finns en massa förklaringar, men det intressanta är, ständigt, hur kan jag lyssna bättre, mer aktivt, utåtriktat, öppet, empatiskt, djupare? Jag vill kunna det, vill utvecklas, för att det är bara då jag kan komponera bättre.

Stråkkvartett i skogen

Jag lyssnade på hela kvartetten igen idag. Det vill säga min stråkkvartett, som jag håller på att skriva. Jag lyssnade på den under vandring på milspåret i skogen i Laxå. Bara en sådan sak… att kunna lyssna på ett verk som inte är färdigt – i skogen! Och det är inte fråga om ett inre lyssnande, ett slags minneslyssnande, där jag framkallar allt i huvudet, nej musiken klingar utifrån in i mina öron och jag har fullt sjå med att hänga med och ta till mig allt. Det handlar om modern teknik – en datorsimulering överförd på min bärbara musikspelare och uppspelad i hörlurarna. Där går jag mitt i skogen, i skymningstiden, och kvartetten ljuder.

Vissa partier är otäcka. Det är mörka dungar med granar och dissonanserna och spänningarna tilltar. Och så med ens vänder det, musiken blir fri och svävar ut över ett kalhygge, där utsikten öppnar sig mot fler kalhyggen längre bort på åsarna. Jag väntar mig att se älgar och annat vilt men de gömmer sig.

Det är märkligt att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Och just det här verket är extra speciellt, det är mitt längsta verk hittills, med en speltid på nästan 80 minuter, lika långt som en kortare långfilm. Fast utan film. Musik som ska bära sig själv, som ska lyssnas på utan att den egentligen berättar eller betyder något. Något som jag förstås inte kan hindra lyssnaren från att uppleva i alla fall. Men min avsikt är något mer abstrakt, en musikupplevelse där toner, harmonier, melodier, rytmer, klangfärger och form är det som sker, som berättas. Vad meningen är får var och en utröna.

Lyssnandet påverkas av rörelsen och landskapet. Att gå och lyssna är annorlunda än att sitta stilla och lyssna. Att vara i skogen och lyssna är annorlunda än att vara vid havet och lyssna. Rörelsen och rummet påverkar perceptionerna, även om jag rent ljudmässigt så gott som bara hör musiken. Suset i träden, suset från trafiken långt bort, hörs bara när jag tar paus och tar av lurarna. Vilket jag gör i de två pauserna där satserna inte går i varandra utan avbrott. Då tar jag desto längre paus – det känns nödvändigt, efter så musik att smälta. Och jag är ju ute i skogen för att lyssna på den också, inte bara på min musik.

Nå, att lyssna på sin egen musik, som inte är färdig. Det är inte ett vanligt lyssnande. Det är ett kritiskt sökande efter allt som behöver åtgärdas och strykas, och var det finns glapp och luckor som behöver fixas och fyllas ut. Ett lyssnande som är en del av kompositionsprocessen, den allra viktigaste delen. En många gånger väldigt jobbig den, framförallt när helheten är över en timme lång. Jag kan lyssna på detaljer om och om igen, men då får jag inget riktigt begrepp om de fungerar i helheten. Och att ta in helheten är ansträngande.

Det är roligt, det är utmanande. Det är mycket plågsamt bitvis, vissa dagar låter allt eländigt, obalanserat, meningslöst, känslokallt, bara fult eller groteskt. Andra gånger kraftfullt, logiskt, mycket emotionellt laddat, bitvis sagolikt. Ibland vet jag inte om det ska gå att fullborda, hittar ingen lösning på vad jag ska göra med all denna galenskap – andra gånger hittar jag lösningar på det som verkat helt hopplöst.

Att lyssna på sin egen musik som är under arbete, är ett introvert lyssnande. Väldigt annorlunda mot att lyssna på Bach eller Beethoven. Eller mot att lyssna på skogen.

Är det att lyssna på sig själv? Ja, på sätt och vis. Fast det vore naivt att tro att jag skulle få reda på mer om mig själv på det viset. Kompositionen är ett slags avtryck som förstås påverkats av mig, men det är också något väldigt annat, något som jag försökt forma – något jag öppnat mig för att upptäcka, och ge form åt. Det gäller att vara ödmjuk inför det. Det finns många beslut bakom, och det finns mycket slump i det. En del lycklig slump, mycket som inte är så lyckat, som behöver upptäckas och bearbetas. I bästa fall också sådant som skulle kunna vara intuition, en slags högre ingivelse – sådant som känns självklart rätt.

Meningen med musiken, eller åtminstone meningen med min väldigt långa stråkkvartett, blir jag aldrig klok på, möjligen anar jag den ibland. Men meningen med att lyssna, envist återkomma och lyssna igen, den är jag klar över. För slutar jag lyssna kommer jag inte bli klokare på någonting alls.