Lyssnande – en aktiv passivitet eller en passiv aktivitet?

Yogan har lärt mig hur utandning ger plats för inandning. Att ta in intryck när man är fullproppad är svårt. Att lyssna koncentrerat kräver utrymme.

Inandning, mottagande, lyssnande hänger ihop.

Är lyssnande aktivt eller passivt? I viss yoga finns övningar som går ut på att andas ut mycket, och sedan låta inandningen efter komma som en naturlig följd, utan styrning. Då är själva förberedelsen aktiv, medan resultatet sker som en passiv händelse. Kanske kan man beskriva lyssnande på det viset.

Att enbart sätta sig (eller för all del stå eller ligga) och slappna av och låta lyssnandet uppstå, är ingen självklart enkel sak. Det kräver träning, lång och regelbunden träning, för att det ska hända. Paradoxen är att det passiva inte sker av sig självt, det är också en aktivitet, ett öppnande, ett mottagande.

Än märkligare kan det tyckas när jag, och andra, talar om aktivt lyssnande. Det är kanske inte själva lyssnandet som är aktivt, utan öppnandet, riktandet av uppmärksamheten utåt. Skulle man säga passivt lyssnande, skulle det troligen uppfattas som att man menar okoncentrerat, slarvigt lyssnande.

Det är aktiva är valet att lyssna med fokus, intresse, nyfikenhet, och se till att skapa förutsättningar för det. Välj vad du vil lyssna på, se till att minska det du inte vill lyssna på (störande ljud) genom att välja en bra plats och stäng av telefoner och annat som kan avbryta. Har du gjort dessa aktiva handlingar är redan förutsättningarna för att passivt låta lyssnandet uppstå, på ett givande sätt, mycket större.

Inflöde och utflöde i balans. Intrycken behöver bearbetas. Jag tror att aktiv reflektion över det lyssnade, efteråt, ökar välbefinnandet. Jag vet det, för egen del, men tror att det är något som många delar.

Annonser