Lyssna handlar om att välja

Att lyssna, precis som att titta, är att välja. Till skillnad från att bara höra, eller se. Vilket inte är så bara, när det leder till ökad medvetenhet.

Chansen att hörandet ska leda till ökad medvetenhet är mycket större om det föregås av lyssnande. Och ännu större om detta lyssnande i sig är medvetet, aktivt, fokuserat.

Det handlar om riktning. Rikta sin uppmärksamhet på något särskilt. Inte det som drar till sig intresset.

Det finns hela tiden ljud, saker att se, och annat att uppfatta med alla sinnen, och om man inte väljer så kommer medvetandet att fastna på det som är mest påträngande. Vem skriker högst? Vad sticker ut mest? Grällaste färgerna? Största, farligaste, snabbaste? Skarpa lukter, hårda ytor, vassa kanter?

Det är inte självklart att det vackraste drar till sig mest uppmärksamhet. Än mindre att det som är mest genomtänkt utformat gör det, om inte själva utformningen bara handlar om att dra till sig uppmärksamhet. Är avsikten något djupare, är den också mer otillgänglig. Det djupare kräver att man söker efter det.

Klassisk musik skriker inte högst. Den hittas inte av alla. Att välja att gå på en klassisk konsert är inte självklart för så många. Eller att välja ut en symfoni eller opera och sätta sig och koncentrerat bara lyssna på den, utan att göra något annat samtidigt. I det stora hela, i livet med alla dess möjligheter och frestelser (och hot och risker), är detta ganska osannolika val. Ibland händer det att något tvingar dig att göra det. Men hur ofta gör du det av egen, ”fri”, vilja?

Väl där kommer nästa val – oavsett om du själv valt det eller någon annan utsätter dig för det. Nu kommer valet att rikta sin uppmärksamhet på själva musiken. Och då infinner sig frågan, vad ÄR musiken? Är alla ljuden som hörs en del av musiken? Är ens några av ljuden musiken? I så fall vilka? Eller är musiken ljuden tillsammans? Eller är musiken något som uppstår som en kombination av ljuden? Eller är musiken något som uppstår hos lyssnaren, som ett resultat av att lyssna på och uppfatta ljuden, och sätta samman dem? För mig finns inte något enkelt svar på detta. En del påstår att musik är ”organiserat ljud”, men kräver den inte också ”organiserat lyssnande”? Och finns det inga krav på hur ljuden (och lyssnandet) ska organiseras? Jag anser, åtminstone, att det behöver vara genomtänkt, men kan inte säga var gränsen för det går.

Nå, du sitter nu och Beethovens nionde symfoni spelas. Hur hanterar du ljudintrycken? Låter dem flöda genom dig? Försöker du fånga upp något? Vad går att fånga, finns där några fasta objekt, som går att gripa? Finns där något som går att minnas? Något som går att identifiera? Som går att härma? Om du hör den för femtionde gången, låter den likadant som förra? Letar du aktivt efter nya dimensioner, nya djup, nya stämmor?

Musik är en abstrakt konstform. Men inte omöjlig. Den klassiska musiken tränger sig inte på, åtminstone inte i sig själv, utan kommersiella pålagor, och är därför inte ”tillgänglig” för alla. Den går inte att göra tillgänglig för alla, som inte gör sig tillgängliga för den. Det handlar om att välja. Välja att konfrontera musiken, välja att lyssna, välja att lyssna aktivt, nyfiket, empatiskt.

Empati handlar om att leva sig in i hur andra upplever, fysiskt och känslomässigt (kanske även mentalt?) – och vad upplever då musiken? Nej, det kanske den inte gör, men den är uttryck för en annan människas (eller flera) upplevelser. Ändå är det inte fråga om att lyssna in den som givit upphov till musiken, utan om att lyssna in själva musiken. Musiken kan ses som ett skapat väsen, som finns mellan tonsättaren, musikerna och lyssnaren. Vad detta väsen är, och vad det ger tillbaka till dig, beror på hur väl du lyssnar in det. Empati för musiken leder till empati tillbaka till dig själv, likväl som empati för dem som format/formar musiken.

Lyssna för att växa! Och för att hjälpa till att forma en bättre värld. Om detta (sista) lät flummigt, ha tålamod, jag ska förklara närmare vid annat tillfälle.

Annonser