Lyssna djupare

För ett empatiskt utforskande lyssnande

Varför är det meningsfullt för mig att komponera?

1. Att komponera musik är för mig en ständig brottningsmatch med musiken, där jag lär mig mer för varje konstig not/fras/takt/melodi/tema/avsnitt/sats/verk jag skriver. De få gånger då allt blir rätt direkt lär jag mig inte så mycket, men de är bara belöning för allt slitet de andra 98 procenten av arbetet. Jag lär mig genom att vara tvungen att ändra, pröva andra varianter, utveckla; lär mig mer om musik i allmänhet och komposition i synnerhet. Hur musik fungerar, när den blir effektiv och påverkar, åtminstone mig själv, och i bästa fall andra, på ena eller andra sättet, helst i närheten av så som jag avsett. Och hur jag genom olika kända eller okända metoder kan sätta samman toner och klanger för att uppnå denna musik. Det är magi, och jag lär mig att trolla. Ett material som från början kan tyckas väldigt begränsat, går att ordna på många och överraskande sätt, så att det i varje fall upplevs som fräscht och nytt (även om det inte är det…) Exakt hur det går till kommer jag aldrig att kunna svara på, men ibland kommer jag lite närmare svaret. Och just detta att alltid ha möjlighet att söka vidare, känns meningsfullt. Det slutliga svaret är mindre intressant än alla tänkbara tillfälliga svar.

2. Att komponera musik är något jag, trots vad jag svarade i nr 1 nyss, kan relativt bra. Jag har investerat väldigt mycket tid i det, och har på ganska krokiga vägar förvärvat både kunskap och erfarenhet på området. Jag kan det helt enkelt bättre än det mesta annat i livet. Och något man känner att man är bra på, inte alltid fenomenal på, men tillräckligt bra på, känns meningsfullt att hålla på med. Jag kan för det mesta rätta till sådant som gått snett, och det känns bra mycket viktigare än att allt blir rätt från början. Samtidigt är det aldrig någonsin för lätt, svårigheter dyker upp hela tiden, och det finns alltid en högre nivå (i kompositionsspelet) att gå till när helst jag önskar det.

3. Det känns meningsfullt att skapa sammanhang, och det är precis vad komposition handlar om. Jag tänker främst på sammanhang inom musiken, inom de stycken och verk jag komponerar, men det handlar förstås också om sammanhang som verken hamnar i när de framförs, där musiker, lokalen, och publiken, möts. När jag genom att ha komponerat något som orsakat ett tillfälle för dessa möten, berör människor, och skapar ett minnesvärt ögonblick, är jag extra nöjd. Men även i det dagliga kompositionsarbetet finns stunder att glädjas åt, inte minst när jag hittar fungerande övergångar och kontraster mellan olika känslotillstånd i musiken, när formen blir tydligare för mig, och när jag hittar oväntade möjligheter att kombinera olika musikaliska material – till exempel när det visar sig gå utmärkt att spela två teman eller melodier samtidigt. Och även i den minsta skalan, att sätta samman en melodi, finns en djupt inneboende meningsfullhet. Att leta efter vilka toner som passar ihop efter varandra, och samtidigt, för att ge precis det uttryck jag söker just då – det är ögonblick som lätt upphäver tiden.

4. Att komponera musik handlar för mig mycket om att utforska känslor på ett annat sätt än vad det talade och skrivna språket klarar. Känslan ”glad” till exempel. Eller kanske glad med förväntan, men också viss oro, fast obefogad och övergående oro; men också lite fladdrig okoncentrerad glädje, som lätt skulle kunna blåsa bort… och så vidare. Det kan bli nog så spännande i språket, i poesi eller prosa – men det blir på ett annat sätt i musiken, som direkt i ett ackord, eller en viss textur, kan inrymma det som kräver många ord att uttrycka. Och många gånger kommer för mig musiken först och känslorna därefter, och ibland är de senare överraskande. Och ännu mer spännande kan det bli att se vad som händer när väldigt olika känslor ställs mot varandra. Jag gillar exempelvis att bygga upp spänningar av olika slag, för att sedan lösa upp dem eller genom kontraster förvandla dem till en annan sorts energi. En sorts spänning kan transformeras till en annan.

5. Ytterligare något att utforska, som jag tycker musiken är fantastisk på, är hur vi uppfattar och upplever tiden. Musiken pågår alltid i tiden, ett stycke eller ett verk tar en viss tid att framföras och lyssnas på, och det är först när vi hört hela stycket som vi har en chans att uppfatta dess helhet. Och inom stycket finns olika avsnitt, med förvandlingar mellan olika tillstånd, processer från ett känsloläge till ett annat, med mera. Hur länge pågår det? Ibland är en minut musik en hel evighet, ibland försvinnande kort. Ett ibland är det som känns som ett fruset nu många minuter långt, ibland är det bara några sekunder. Jag tycker om att manipulera lyssnarens upplevelser, och jag söker efter sätt att göra detta så att utfallet blir positivt, att man känner sig uppfylld av stillhet, glädje, kraft, rening eller något annat eller allt detta, efteråt. Under tiden musiken pågår är det okej och ibland rent av önskvärt, enligt min mening, att känna sig förvirrad, irriterad, vilse, arg, fylld av smärta eller sorg eller annat – absolut inte hela tiden, men i vissa doser. Hur mycket, beror på vad det är för typ av verk – ju längre och komplexare, desto mer sannolikt att det blir fler obehagliga ögonblick. Jag ser dessa som en del av reningen, och helheten. Verkligheten har många smärtsamma sidor, och dessa ska finnas i musiken. Frågan är dock ständigt: hur mycket? Hur länge får det pågå? Vad orkar vi med? När måste det ändra skepnad, lösas upp? Detta undersökande av tiden är enormt spännande.

6. Att göra tolkningar av poesi eller bilder (fotografier, målningar med mera) i musik, finner jag givande, ofta intuitivt oväntat enkelt, men ändå utmanande eftersom det lätt skapar en annorlunda musik, och på det hela taget mycket meningsfullt. De känslor dikten, orden, bilden, formerna och färgerna, frammanar hos mig, försöker jag återgestalta genom att komponera en musik som förhoppningsvis ger upphov till liknande känslor. Det blir aldrig exakt, och ska helst inte bli det, men strävan dit är intressant, rent av kittlande. I försöket att så likt som möjligt återge i toner det jag upplevt i annan form, kan jag känna att jag antingen kommer närmare eller längre ifrån. Ibland är balansgången som på en fjällkam, lätt att ramla ner på ena eller andra sidan.

Annonser

Snön, förvandlingen

Det kom massor av snö – som låg några dagar – och som försvann väldigt snabbt igen. Jag har alltid gillat snö. Snö i fjällen, snö i skogen, men minst lika mycket snö i stan. Fast det senare är ju lite mer villkorat, det ska vara den nyfallna rena vita snön. Allt det bruna slafsklafset som blir efteråt kan jag vara utan, och även de knaggliga isgatorna. Jag vill ju kunna gå snabbt och obehindrat.

Men att gå i nyfallen snö, gärna av det lite torrare luftigare slaget, är ljuvligt, även om det kan bli tungt när det är djupt. Att vara ute när det snöar är också härligt, om det inte är alltför isiga stickande flingor som far rätt in i ögonen. Motståndet i rörelsen, att pulsa fram, är härligt. Och den gnistrande vitheten, ingen mångkultur här inte… fast den är ju egentligen mycket mer än vit – alla möjliga färger reflekteras i den. Den lyser upp i mörkret, och jag gillar särskilt mycket att vara ute och gå i mörker när det snöar. Både i lyktsken, och på obelysta stigar. Jag kan gå länge. Och detta är något jag gillat sen jag var liten. Dessutom har jag alltid passat på – när det snöar, och även när det är snöfall med blåst, går jag ut. Även om det är mitt i natten. Jag bor i Göteborg, så det är bara att passa på de få gånger det händer. Ibland inte en enda på hela vintern – ja, ibland är det ju inte ens vinter på hela året.

Att se allt förvandlas. Det är vackert. Men ännu viktigare för mig, är att höra förvandlingen. Det blir tystare. Plötsligt kan staden, och parker och skogar i närheten av staden, bli som platser långt ut på landet. Upplevelser som annars ligger långt bort uppstår inom promenadavstånd. Snön dämpar ljuden. Jag har inte blivit helt klok på hur mycket, för ibland blir jag besviken över att det inte är så tyst som jag trodde att det skulle vara – vilket förstås kan bero på diverse snöplogar och annat som skrapar gatorna. Men det verkar också som att olika sorters snö dämpar olika mycket. Oavsett det, jag tar chansen att ge mig ut och få uppleva detta tystare ljudlandskap. Och även om det inte alltid är så tyst, så låter allting lite annorlunda. Även bilar på gatorna kan låta spännande. Och förstås mina egna fotsteg, alla dessa sorters knarr och svisch av hopptryckt eller uppskvättande snö.

Varberg Listening for Peace

I samband med Varbergs fredssatsning i år, VARBERG CALLING for Peace, har jag drivit, och driver resten av året, ett projekt kallat Varberg Listening for Peace. Jag fick tillåtelse att kalla det så, med visst motstånd, eftersom namnet egentligen var för likt huvudprojektets namn. Men jag argumenterade för att att lyssna efter fred är ett kraftfullare redskap än att ropa efter fred. Det kan man väl tycka vad man vill om – det behövs väl båda sätten, om man så vill både ett maskulint och ett feminint. Och det senare syftar förstås på lyssnandet, men för den skull inte något passivt sådant. Tvärtom brukar jag ju plädera för ett aktivt lyssnande. (Egentligen borde jag väl för att vara konsekvent lyssna efter ett aktivt lyssnande – men det blir för invecklat.) (Eller varför inte? Varför hålla på och plädera?)

Vad handlar nu detta projekt om, då? Jo, att genom en process med lyssningsworkshopar, improvisationsworkshopar och andra – alla dessa workshopar – samt kompositionsarbete och tankearbete forma en föreställning där elever på kulturskolan i Varberg framför mestadels nyskriven musik (av mig) på temat lyssna efter fred, eller lyssna för fred. Mina vänner och vid det här laget trogna samarbetspartners Duo Gelland är också med och spelar – fast inte så överdrivet solistiskt, virtuost. Jag vill mer att de ska vara medspelare och inte minst lyssna på eleverna.

Hur pass mycket själva musiken handlar om temat (lyssna efter fred), får andra bedöma. Min process har handlat om att lyssna in eleverna, hur de spelar, vad de tänker om musik och lyssnande och fred, vad de berättat om den musik vi lyssnat på tillsammans. Men jag kan inte peka på vad som lett till vad, mer än att det tonmaterial vi kom fram till vid en av workshoparna, i maj, genomsyrar mycket av musiken. Och där finns en del ord som sjungs, om att lyssna och andas, och så vidare…

Det är nog snarare så att jag har försökt att lyssna in vad som ska komma på föreställningen i december, den 9 december på Rosenfredsskolan. Just på den skolan hölls en fredskongress 1915, under första världskriget, och det är det man nu firar 100-årsminnet av. Skolans aula är mycket fin, en härlig sal, och den har varit utgångspunkt för skapandet av detta verk. Nu är musiken komponerad, och repetitionerna har påbörjats. Den fortsatta processen handlar om att få allt på plats, och att skapa en bra helhet. Hur åstadkommer vi en storslagen upplevelse för publiken? Återigen handlar det om att lyssna in – och använda de andra sinnena också – och föreställa sig det som ska komma.

Det finns chans att lyssna på simulering av en del av musiken – det låter förstås långt ifrån levande och ”kören” låter bara aaah, inga ord, och så vidare – men med lite fantasi går det att föreställa sig något om upplevelsen… Pröva denna länk om du är nyfiken: Fredrik Hagstedt Varberg Listening – Finale – Simulation

Slutseminarium på Kulturverkstan

Igår höll jag mitt slutseminarium på Kulturverkstan. Efter att hela veckan ha lyssnat på mina kurskamrater, och antecknat och tagit till mig, var det dags för mig att bjuda på mig, på min värld, mina tankar och så vidare. Eftersom jag sedan länge visste att jag skulle hålla mitt seminarium den sista dagen tänkte jag att det skulle få utformas i förhållande till de andra. Alltså skulle jag inte ha så mycket förutbestämt. Jag bestämde relativt tidigt att jag ville hålla det solo, att inte ha någon gäst, som annars är det normala. De flesta har en gäst, några har två eller tre. Jag ville också utmana mig själv att fånga stunden, vara närvarande… och det är i min erfarenhet inte alltid så lätt när man står där på scenen inför publiken.

En idé jag hade innan var att jag skulle ha gäster, fast på ett mer ovanligt sätt, inte experter på ett visst ämne, utan gäster som skulle få lyssna på mig och kanske på slutet få ge någon form av feedback. Några dagar före seminariet kom jag på att jag kunde ha frivilliga ur publiken som denna typ av gäster. Men eftersom jag inte ville bestämma mig för tidigt, väntade jag in i det sista med det beslutet.

Ämnet jag anmält var ”Vem vill vara målgrupp?”, samma titel som den rapport jag skrivit där jag redovisat en del av mitt utforskande av hur kulturinstitutioner arbetar med publikutveckling och vidgat deltagande. Detta har jag drivit som projekt i min praktik på Kulturverkstan under hela vårterminen. Alltså: vem vill egentligen vara målgrupp – måltavla, i en viss grupptillhörighet, för en viss kulturaktivitet… en teaterföreställning, en utställning på ett museum och så vidare. Där ryms många frågeställningar, inte minst hur vi delar in individer i kategorier i många sammanhang.

Till slut kom jag på att mina frivilliga kunde symbolisera olika målgrupper – en som fick sitta på scenen, på sidan av den men väl synlig, och vara min primära befintliga målgrupp, en som fick vandra omkring och vara en målgrupp som definitivt vet om att jag finns, men som samtidigt söker efter många olika alternativ (och inte är så lätt att fånga), och en som fick hålla sig utom synhåll och fick uppdraget att disträlyssna på mig… Alla fick uppgiften att lyssna, men alltså på olika sätt – och sedan på slutet av seminariet återkoppla till mig vad de själva ville – ställa en fråga eller komma med ett påstående osv.

Alla tre lyssnade på ett påtagligt aktivt sätt – det framkom av återkopplingen. Kanske mest spännande var att han som skulle disträlyssna upptäckte att detta var svårt; och också upptäckte att publikens generella fokus var högt under hela seminariet. Om dessa mina frivilliga gästers deltagande var en faktor till detta så är jag mer än nöjd – om inte annat så påverkade det mig, hur jag talade – och lyssnade på mig själv. Inte minst intressant var att han som gick runt hela tiden, fick en följeslagare som vandrade bakom. Hon, följeslagaren, berättade sen att det var en ingivelse – och att sådana kommer ju i och för sig rätt ofta, men det är inte lika ofta det känns okej att följa dem, och att detta var en miljö där detta kändes ganska tillåtet.

Jag är inte säker på att den här modellen går att upprepa i andra sammanhang med lyckat resultat, men det går definitivt att göra många saker för att höja lyssnandet hos publiken, och inte minst höja sitt eget lyssnande, på sig själv och på publiken.

Beethoven…

Seminariet och workshopen på Vetenskapsfestivalen gick bra. Kriteriet för att kalla det bra, är för mig om deltagarna/publiken lyssnade noga. En av kommentarerna jag fick var av det för mig mer ovanliga slaget, att det kändes så avslappnande. Jag hoppas ju att det på sätt och vis alltid kan vara avslappnande, åtminstone fysiskt. Kroppslig avslappning är i själva verket en förutsättning för ett fokuserat lyssnande. Det var hursomhelst glädjande som feedback.

Jag lovade i förra inlägget att återkomma med vad jag valde för musik, och det blev främst sena stråkkvartetter av Beethoven. De innehåller musik som dels fortsätter att överraska mig, dels alltid ger upphov till många sorters upplevelser, och därför är lämpliga i dessa sammanhang.

Jag har prövat en hel del annan musik, och naturligtvis beror det mycket på sammanhanget vad som funkar, men påtagligt ofta är just Beethovens sena kvartetter det jag känner mig säkrast med. Mycket orkestermusik till exempel, leder till mer likartade associationer; och kan på samma gång väcka större motstånd hos dem med någon form av ovilja till klassisk musik, och för andra vara för lättsmält. Orkestermusik har ofta mer ytlighet över sig än kammarmusik – även om naturligtvis bråddjupen kan öppna sig i bägge genrerna. Och vad gäller äldre musik än Beethoven kan den uppfattas som enklare (även om den ofta inte alls är enklare att förstå och ta till sig), medan senare musik kan vara mindre allmängiltig, mer fast i viss sorts värld och så vidare. Beethovens sena kvartetter innebär för mig en utmärkt balans mellan fokuserat innehåll och en känsla av att väldigt mycket är möjligt, att den värld musiken utspelas i är mycket rymlig.

Vilken musik ska jag välja?

Denna vecka ska jag tre gånger hålla i lyssningsföredrag/ lyssningsworkshop, och det är som vanligt en utmaning att välja rätt musik. Även om jag vidhåller att själva lyssnandet är viktigare än verken vi lyssnar på, så spelar det förstås stor roll vilken musik jag väljer. Den ska vara både inbjudande och utmanande, tillgänglig och lite svårfångad på samma gång. Det ska vara musik som kan uppfattas på många olika sätt, och det är en fördel om de allra flesta som kommer inte har hört den förut. Vad nu att ha ”hört den” innebär… jag märker ju att jag ibland efter tio eller tjugo lyssningar hittar saker som jag missat. Positivt uttryckt: det finns mer att hitta, det är verkligen en skattkista att gräva ur.

Givet i sammanhanget är att det är klassisk musik, och gärna kammarmusik, som sällan kan gömma sig under en vacker yta, som en del orkestermusik gör. Instrumental musik upplevs ofta mer neutral än vokalmusik, och framförallt opera har somliga fördomar mot, som hindrar för mycket. En hel del körmusik ger tydliga religiösa associationer, och överhuvudtaget kan text styra upplevelsen mer än jag önskar. Jag föredrar att använda musik utan programförklaring, musik som är sig själv och inte betyder något annat än toner, harmonier, melodier, rytmer, gester, klangfärger och så vidare. Den sorts musik som ibland kallas absolut, och som är den mest abstrakta konstformen som finns.

För då finns förutsättningarna för en stor mångfald av upplevelser, och berättelser om dessa. Och det är denna mångfald som säger något om oss människor, och om möjligheterna i lyssnandet.

Imorgon onsdag håller jag föredrag med lyssning i Uddevalla, inför Collegium Musicums kammarkonsert med Trio con brio i Munkedal på lördag. Då är musikvalet givet, då låter jag publiken lyssna på bitar ur de tre verken för pianotrio som kommer på konserten. Det känns rätt så tacksamt att inte behöva välja verk själv – men mina val är likväl viktiga. Vilka bitar ska jag spela, i vilken ordning, och vad ska jag säga om musiken? Och vilka frågor ska jag ställa till publiken – eller deltagarna som jag hellre kallar dem. För jag ställer gärna frågor, det är mitt sätt att skapa mer engagemang, och öppna upp för ett mer aktivt lyssnande.

På Vetenskapsfestivalen håller jag ett föredrag på torsdag, där jag förutom att spela upp musik också vill prata lite omkring vad lyssnandet har för betydelse, och varför jag brinner för att hålla i workshopar i lyssnande. Vad är det jag vill sprida för insikter?

Och en längre workshop håller jag på lördag, också inom Vetenskapsfestivalen, och då blir det tillfälle att fördjupa lite mer. Utmaningen för mig i det sammanhanget blir ännu mer än annars, att inte försöka ta med för mycket musik. Det är ju som sagt deltagarnas berättelser som är det viktigaste, då måste det finnas tid för dem, så vi kan lyssna in dem ordentligt.

Vilken musik jag väljer? Det berättar jag efteråt!

Lyssna aktivt – på Vetenskapsfestivalen i Göteborg

Vetenskapsfestivalen i Göteborg äger rum mellan 15-19 april. Jag har fått förmånen att få hålla i två programpunkter, ett seminarium (16 april), och en fördjupande workshop (18 april), bägge med titeln Lyssna aktivt.

Hur vetenskaplig är jag, vad har min metod/det jag har att presentera för akademisk relevans? För att motivera min medverkan i festivalen formulerade jag mig kring detta i höstas. Här kommer delar av det:

Min utbildning i komposition består av två år på Gotlands Tonsättarskola och fyra år på Kompositionsprogrammet på Musikhögskolan i Göteborg. Examen 2003. Jag är intresserad av ett vetenskapligt förhållningssätt och mitt sätt att bedriva lyssningsworkshop har en ingrediens av forskning i sig – men det är mycket mer på det praktiska planet än det teoretiska. Jag har letat en del bland litteratur om lyssnande, men inte hittat så mycket som är klockrent i förhållande till vad jag är intresserad av. På sätt och vis är nog Starka musikupplevelser av Alf Gabrielsson den bok som är närmast det jag söker, och den forskning som ligger bakom den imponerar på mig. Dock handlar den mycket om spontana upplevelser, jag är mer intresserad av framlockade upplevelser, genom att hjälpa människor till gynnsamma omständigheter för att öppna sig för musiken, och bli medvetna om sitt lyssnande. Kommunikationsaspekten, som är något mer generellt än specifikt vid musiklyssning, har kommit på köpet, och intresserat mig mer och mer på senare år. Musiken vill kommunicera något, och för kvaliteten på den kommunikationen är kvaliteten på lyssnandet helt avgörande. Det samma, har jag insett, gäller i samtal människor emellan, liksom i all sorts kommunikation, även om det många gånger handlar om fler sinnen än just hörseln. Ordet ”lyssnande” ska då helst tolkas i vidare bemärkelse, något som omfattar perception med alla sinnen.

Jag har funderat kring olika begrepp för ett bättre lyssnande, till exempel aktivt lyssnande, djupare lyssnande, empatiskt lyssnande. Alla dessa pekar på vad det handlar om, men jag använder olika ord i olika sammanhang.

Jag har inte någon akademisk utbildning i kommunikation eller pedagogik eller liknande. Min grundkompetens är som tonsättare. Att vara tonsättare innebär för mig ett ständigt sökande, forskande, prövande – jag prövar att sätta samman toner, harmonier, rytmer, klangfärger osv på olika sätt. Det som avgör vad jag väljer är många olika saker, men redskapet är först och främst lyssnandet. Jag vill inte påstå att jag är någon superbegåvning musikaliskt, snarare tvärtom, har fått brottas mycket med gehör och stora delar musikteorin. Däremot har jag blivit bra på att förhålla mig till den nivå jag befinner mig på, och göra bästa möjliga utifrån det. Mina kompositioner är ett resultat av en sorts kamp med materialet. Jag har fantasi och flexibilitet för att komponera på många olika sätt, men att få det enklaste att bli riktigt bra upplever jag som den största utmaningen.

Vad gäller att undervisa i lyssnande tror jag min styrka är att jag inte haft lätt själv för det, och funnit sätt att ta mig förbi hindren. Jag växte inte upp med klassisk musik, utan började lyssna på Beethoven mfl vid 14 års ålder och fick verkligen kämpa med att förstå, genom att lyssna om och om igen. Det, och min vilja att andra ska få liknande upplevelser (en vilja som jag haft sen dess), har gjort mig riktigt bra på att förmedla insikter om hur man kan lyssna på nya sätt osv. Jag är också generellt nyfiken på vad andra upplever av ”samma” musik. Och en viktig sak jag lärt mig längs vägen är att låta människor berätta om sina upplevelser först innan jag säger för mycket utifrån min längre erfarenhet. Jag vill visa på ett gott exempel vad gäller att lyssna på andra.

Fotsteg och byxprassel

Jag vandrar mycket, och förr irriterade jag mig ibland på att det inte går att gå tyst. Alltså helt tyst, ljudlöst. Det går inte att indiansmyga fram med kängor på fötterna och prassliga byxor. Detta spelar förstås ingen roll alls inne i stan, eller i närheten. Men långt ute i skogen, eller på annan plats borta från vägar och annat buller, där det är så tyst att det går att höra sig själv – där kan fotsteg och kläder som frasar bli det dominerande ljudintrycket. Då blir jag tvungen att stanna för att få tystnad.

Det kunde irritera mig förr, som sagt, för jag gillar ju också rörelsen, hur landskapet rör sig förbi mig, där jag svävar fram. Just den illusionen att sväva fram skulle varit möjlig om jag hade mockasiner och åtsittande dräkt – men av någon orsak har jag aldrig det på vandring. En praktisk orsak förstås; lite synd att det praktiska får styra.

Nå, numera, upptäckte jag för ett par månader sen, behöver jag inte irritera mig längre. Jag är nämligen inte ute för tystnadens skull, utan för lyssnandets skull. Och inte vilket lyssnande som helst, utan ett inkännande och icke dömande lyssnande, ett intresserat och nyfiket lyssnande. Detta lyssnande hör både tystnaden – och de intressanta ljuden mina steg och rörelser frambringar.

Förutom mina skodon och kläder beror förstås ljuden väldigt mycket på underlaget jag går på. Att gå tyst på en mycket grusad väg är omöjligt; det är bara att njuta av gruskraskraprassel. Och att gå i nyfallen kramsnö knarrar outsägligt påträngande – ibland vackert, ibland väl brutalt.

Att gå tillsammans med andra kan vara en prövning, om det handlar om att gå tysta och lyssna efter tystnaden. Den andres eller de andras steg kan störa mer än ens egna. Då gäller det att vara ännu mer nyfiken och tillåtande.

Sen finns det förstås onödiga ljud som går att ta bort. Något som skakar och slår i ryggsäcken – det ska till extrem trötthet eller pigghet för att jag ska låta bli att åtgärda det. En oknäppt knapp som smäller för varje steg, det funkar inte.

Ibland har jag hörlurar och går och lyssnar på musik eller en ljudbok. Det kan ju tyckas utesluta tystnaden, men ofta hörs den faktiskt igenom musiken eller boken. Och förstås även fotsteg och kläder, och inte minst blir det ibland en dunkande effekt i öronen när varje steg går genom kroppen upp till huvudet, och hörlurarna förstärker detta. Ibland blir detta helt i osynk med musiken.

Nå, skulle inte alla ljud, även i den så kallade tystnaden, finnas där, så kommer ändå ljud inifrån. Ja, det gör de ju ofta ändå, de blir bara ytterligare mer påtagliga. Tankar, inre musikuppspelning, röster som säger ditten och datten.

Den relativa tystnaden, efter några timmars vandring i skogen, sittande vid en spegelblank sjö, när tankarna stillnat något, är underbar. Jag skulle gärna ta med den hem.

Lyssnande, visioner, tankar och känslor

Jag vill fortsätta reflektera löpande kring lyssnande. Just nu, som för det mesta, har jag ett antal saker på gång, där det är viktigt att lyssna inåt, både för att lösa uppgifter, men också för att välja vilka som jag bör lägga mest fokus på.

Jag har bland annat ett stort ”projekt” på gång kring lyssnande – möten – publikutvecklingarbete. Det är delvis en studie, delvis en början på ett möjligt nätverk, och vad de konkreta resultaten ska bli är svårt att ana ännu. Fast jag vet ju, att när saker lyckas, beror det ofta på att det fanns en stark drivkraft bakom, en vision om möjliga resultat. Därmed vet jag att det är viktigt att hitta den visionen – detta kan uttryckas på olika sätt: att öppna sig för den, att skapa den, eller att se den. Eller varför inte lyssna efter den…

Att lyssna inåt efter sina egna visioner, egna drivkrafter, egna kärnvärderingar, är svårare än vad som verkar rimligt. Det är många gånger svårt att höra sina egna tankar, det finns så mycket brus omkring oss, och inne i oss, som stör… Med egna tankar menar jag de lite djupare liggande, längre tankekedjorna som bygger på reflektioner grundade på kunskaper och erfarenheter från (hela) livet. Det finns en massa ytliga tanketrassel som lägger sig i vägen, och försöker göra gällande att de är ens egna viktiga tankar, men de är sällan vare sig originella eller till någon hjälp; dessutom insnärjda i känslor av alla de sorter. Jag har inget emot känslor, tvärtom jag är positiv till känslor och söker att öppna mig för dem, men när de blir för komplicerade tenderar de att kväva en, hindra flödet. Därför är ”rena” känslor att föredra. Ren glädje, ren smärta, ren ilska. Inte komplex av motstridiga känslor, eller känslor som multiplicerar varandra till ett ohanterligt lidande.

Att höra sin egen röst, sina egna tankar kräver inte bara tillräcklig tystnad i omgivningen, det tar också tid. Det tar tid att få någotsånär tyst på det egna tankebruset. De underliggande tankarna hörs inte förrän bruset dämpats.

Mahler i Berlin

Förra veckan hörde jag Mahlers sexa med Berlinfilharmonikerna, i Philharmonie i Berlin. Det var en fin upplevelse, men inte extraordinär. Att inträda i den salen är magiskt, högtidligt, och att sitta omgiven av musiken i den akustiken ger rymd åt en andlig känsla. Orkestern är superb, med många musiker på solistnivå i världsklass. Tyvärr förvaltade inte dirigenten detta.

Början på Mahlers sexa är förvisso en besvikelse vid varje framförande och i alla inspelningar, så långt jag kan minnas. Partituret lovar något annat. Fast jag inser att besvikelsen består av minst två saker, dels att det aldrig kan bli så kraftfullt som förväntat, dels att det finns något meningslöst över denna kraftfullhet som inte infinner sig. Det är en oerhört aggressiv musik. Det är en musik som på något vis förkroppsligar det ”patriarkala”, ett begrepp som är den rådande normbrytande normen hos feminister och andra normkritiker att uppmärksamma och kritisera; och vare sig jag är hjärntvättad eller ej kan jag inte låta bli att känna en viss ambivalens inför… det är en sorts dystopisk, krigisk, ångvältande marsch, en detruktivitetens yttersta maskin. Jag älskar och hatar den. Det finns onekligen en väldig skönhet i denna brutalitet – men som sagt, den blir aldrig, eller sällan, förverkligad. Vad hjälper det att partituret visar detta, om den klingande musiken inte förmedlar det.

Sidotemat, och mycket i den långsamma satsen, och andra partier i symfonin är förstås kontraster; frågan är om de är feminina eller bara utslag av en lite lugnare manlighet. De fungerar främst som just kontraster. Det är väl svårt att hävda att något annat än det aggressiva är det påtagligaste intrycket av den symfonin. Nå, allt detta sagt förstås relativt annan klassisk musik. Jämförelser med annan sorts, och senare formad, musik, känns inte relevant.

Att tala om Mahlers sexa i lyssnandesammanhang känns vanskligt för mig, det är en så totalt fysisk och emotionell upplevelse att lyssnandet nästan känns sekundärt. Och de emotioner som är lättast att minnas från verket har med brutalitet, skräck och i viss mån galenskap att göra. Detta får sin kulmen i sista satsen, som till skillnad från de tre första är svår att misslyckas med, om väl orkestern är så skärpt som Berlinfilharmonikerna.

Det var Daniel Harding som dirigerade i Berlin. Han hade hoppat in för en sjuk Kirill Petrenko. Uppgiften var kanske för svår; det blev ingen gnista om tolkningen. Bitvis lät det fint, men det var tack vare orkestern med alla fenomenala musiker. Det var förstås en upplevelse i alla fall, men jag kände mig rätt tom efteråt – förväntningarna var högre.

Dagen efter träffade jag en musiker som hört Daniele Gatti dirigera samma symfoni i Amsterdam, Concertgebouworkestern, veckan före. Det hade varit en enorm upplevelse, och musikerna hade varit tårögda. Det senare är sannerligen inte det vanliga i symfoniorkestrar. Min erfarenhet från Göteborg är att på en av tio eller tjugo konserter, ser musikerna riktigt berörda ut av vad de spelar. För det mesta är det mer en vanlig dag på jobbet, professionellt men utan lidelse, utan engagemang. Och intrycket i Berlin var det samma, denna konsert. Självklart hade jag hellre varit i Amsterdam, om jag kunnat – men redan vetskapen om att en helt annan tolkning av verket gjorts där glädjer mig mycket.

Denna vecka spelades samma symfoni också i Göteborg, med Jukka-Pekka Saraste. Jag var inte där men har läst Magnus Haglunds recension i GP. Av den att döma missade jag inte så mycket – han var positiv, men av skäl som knappast övertygar mig. De känslor jag tillskriver symfonin, verkar närmast varit bortskalade till förmån för en saklig nykterhet.

Men det hör kanske också tiden till att förorda detta, med dessa normer av att bryta normer. Känslor är väl rätt förlegat, kanske också det förknippat med det ”patriarkala” som de vill bort från. Vilken som är rimligaste förklaringen kan jag inte ta ställning till, men däremot tar jag ställning för emotionerna.